Förvärv: 34581

1973 genomförde Riksantikvarieämbetet UV en arkeologisk undersökning av lämningarna av Dalsby kapell och dess begravningsplats, RAÄ 27, i Säter socken (Dr). Undersökningen föranleddes av breddning och ombyggnad av riksväg 70. Det undersökta området omfattade kapellgrunden med en yta på ca 10x18 m, en från kapellgrundens sydvästra del utskjutande grund till en kallmurad gravkammare samt gravar för 210 individer. Koncentrationer av planglas påträffades huvudsakligen längsmed kapellets södra sida, även vid gravkammaren, indikerande läget för fönster. Två av individerna var gravlagda i gravkammaren (A2 och A3), en individ gravlagd strax norr om kapellgrunden (A 4), och övriga individer gravlagda söder om kapellgrunden inom ett område om ca 25 x 30 m. Samtliga individer utom två (A4 och A198) var gravlagda i kista. Alla döda hade gravsatts med huvudet i väster och fötterna i öster. Det är oklart när gravplatsen runt kapellet togs i bruk. I rapporten föreslås att den nyttjades i ca 200 år. Kapellet revs år 1667 och gravläggningarna upphörde sannolikt en tid därefter. Att 208 av 210 individer gravlades i kista kan tyda på att majoriteten av gravarna är från 1600-talet, eftersom kistbegravningar blev den vanligaste gravsättningsformen under detta århundrade. Enligt rapporten ska gravplatsen ha använts av befolkningen i byn Dalsby, möjligen även befolkningen från Bispberg. Vid 1600-talets början låg kopparhyttor invid den närbelägna Ljusterån. 1624 inleddes myntslagning i Säter. Flera av dem som gravsattes på kyrkogården, arbetade sannolikt i hyttverksamheten. Vid en röntgenflourescensanalys av det osteologiska materialet konstaterades att både kvinnor och män hade förhöjda blyvärden, vilket tolkades som att de varit verksamma vid kopparhyttorna, se Welinder, Stig (2002). Dalsby kapell, arbetsmiljö och blyförgiftning. Sätersmeden - Säters hembygdsförenings årsskrift, Vol. 9, s. 31-33. De två vuxna individerna (A2 och A3) i den stensatta gravkammaren låg i textilöverdragna kistor. Textilen av tuskaft var fästad med dekorativa järnstift. På kista A3 fanns järnbeslag med initialer och årtal. Av de korroderade blecken gick att urskilja bokstäverna ”D” och ”S”, möjligen även ett ”J” samt en siffra ”6”. Jämte dessa kistor fanns trärester som kan ha tillhört en liten barnkista. Vid framtida efterforskningar vore intressant att undersöka om det fanns kopplingar mellan gravkammaren och exempelvis myntherrar eller till den kungs-/fogdegård, som fanns i Säter från 1500-talet och framåt, och som fungerade som boställe för kungens fogdar, ståthållare och landshövdingar. En möjlighet är också att kistorna tillhörde en prästfamilj. I kistorna på kyrkogården påträffades svepningsnålar av kopparlegering (A2, 3, 34, 39, 42, 60, 81, 82, 84, 85, 161, 166, 167, 168, 173), hår (A7, 32, 39, 47, 56, 60, 81, 157, 160, 168, 173, 206) och textilfragment (A 42, 161, 186). Individerna i A4 respektive A198, som gravlagts utan kista, hade försetts med varsin större sten liggande över bröstet. A4 låg även avskild från övriga gravar, norr om kyrkogrunden. Nedgrävningarnas längd (190 cm respektive 194 cm) indikerar att båda individerna var vuxna. Stenarna antyder en önskan om att tynga ned den döda i graven, antingen som en bestraffning inför uppståndelsen på den yttersta dagen eller för att hålla den döda kvar i sin grav fram till dess. I A 38 hade den vuxna personen, en man enligt den osteologiska bedömningen, gravlagts med ett bergkristallhänge på bröstet. Vid kistans huvudände påträffades träfragment, vilket tolkades som rester av en gravmarkering i form av ett träkors. Kista 42, innehållande ett litet barn, var dekorerad med kistbeslag av järn föreställande bevingade änglahuvuden. Två ”1” -or talar för att den dödas jordfästningsår stått på kistan (möjligen 1611). På svepningsnålarna på barnets kropp fanns fragment av silketyg. De kan ha utgjort dekorationer som fästs på barnets svepningsklädnad. I A186, på en vuxen man enligt den osteologiska bedömningen, påträffades flera hakar och hyskor av kopparlegering och järn med vidsittande textilfragment av ull på överkroppen. Sannolikt hade den döda iförts en tröja av ylle med knäppning framtill. Inga gravar påträffades inom kapellgrunden. Däremot drygt 200 lösfynd i form av spikar, beslag, krokar, broddar, keramikskärvor, ett bokbeslag, knappar och en bälteshake. Inom kapellgrunden påträffades 15 lokalt präglade kopparmynt, sk. klippingar, och även små triangulära möjliga restfragment från myntning (F56, 110). De mynt vars myntningsår var läsbara, var från 1620-talet. Samtliga mynt har tillförts Ekonomiska museets samlingar. En opublicerad osteologisk analys avseende kön och ålder har genomförts av Anna-Stina Kjellberg, och förvaras hos SHM. Flertalet fynd från gravarna saknades vid inlämning av föremålen till SHM och har inte påträffats vid eftersökningar. Dessa föremål är registrerade med objektstatus ”saknat”. Accession har skett efter beslut av RAÄ enligt KML. Tryckt rapport: Petré, Bo. 1973. Dalsby kapell. Kapellgrund och begravningsplats. Fornl. 27, Säter sn, Dalarna. Arkeologisk undersökning 1973 för ombyggnad av riksväg 70. Riksantikvarieämbetet, UV. SHM dnr 602-580-2004 RAÄ dnr 321-1882-2001 Jenny Nyberg 2023-07-21