Förvärv: 34069

Under 1992 och 1993 utförde UV Stockholm en arkeologisk undersökning av RAÄ 59 i Norrsunda socken, Uppland. Fornlämningen var ett gravfält med en generell datering till yngre järnålder. Undersökningen ägde rum på grund av att det planerades för Arlandabanan mellan Stockholm och Arlanda flygplats. Banverket, Östra regionen, stod som uppdragsgivare. Gravfältets norra och östra delar undersöktes 1992 medan de västra och södra delarna av gravfältet undersöktes året därpå. På gravfältet fanns fler gravlagda än gravar, några var gravlagda vid samma tillfälle medan andra hade placerats i redan befintliga gravsättningar. Det inre gravskicket var både skelettgravar och brandgravar. Den yttre gravformen fanns i olika varianter – från högar till stensättningar med runda, rundade, fyrsidiga, rektangulära och tresidiga former till omarkerade brandgravar och en treudd. I takt med att undersökningen fortskred blev det tydligt att vissa av gravarna var skadade – en del hade övertäckts av sentida bebyggelse medan andra hade blivit övertäckta av yngre gravar. Några gravar hade skador som kom från plundring eller senare tids markarbeten. Detta kan resultera i att det ursprungliga totala antalet gravar kan ha varit högre än de 72 som undersöktes och där 43 var brandgravar, 24 skelettgravar och fem där gravskicket inte kunde avgöras. Gravfältet användes under olika perioder. De äldsta gravarna daterades till äldre järnålder och några mer precist till romersk järnålder. De var alla belägna i gravfältets norra del. Tio gravar hörde till denna fas där A3 (en tresidig stensättning) var den första. I den fanns föremål såsom en guldring, ett kärl klätt med tunna band av cu-legering och tillhörande hank samt en kniv med ornerad knapp och hylsa samt ett ornerat kärl. Under denna period varierade gravskicket med både skelettgravar, brandgravar och gravar där det inte fanns någon gravgömma med ben från människa och där anläggningarnas yttre form var rundade, tresidiga och rektangulära stensättningar samt en omarkerad anläggning. De övriga gravarna från denna tidsperiod innehöll inte så många föremål, men A38 innehöll två fingerringar. Ett långt uppehåll på 500-600 år inträdde då det inte anlades några gravar på gravfältet, det var först i början av 800-talet som det började användas igen. De första gravarna i detta skede tros ha varit A4, A10, A26, A28 och A57 som anlades i närheten av de gamla gravarna. Under denna period fanns en medvetenhet och respekt för de äldre gravarna eftersom ingen av de nyare gravarna störde de äldres rumslighet. Vid ca 850 e Kr ändrades synen på de äldre gravarna och storhögen A1 anlades ovanpå en del av gravarna. Även A5, A6, A7, A8, A11, A12 och eventuellt A16 tillkommer. Gravfältet fylldes med tiden på och bredde ut sig söderut. Vid 900-talets mitt skedde ytterligare en brytning gentemot det som varit tidigare och gravarna började anläggas i två olika grupper som var åtskilda av en ca 5-10 meter bred yta. A49, A50, A67, A14, A15 var några av gravarna som hörde till detta skede. I den sydliga gruppen låg kistgravarna i rader vilket tros vara en markering gentemot de andra som gravlades vid samma tid. Under det sista skedet som inträffade under andra hälften av 1000-talet e Kr så begravdes några personer i storhögen A1 samt i A2 och A9 där personerna verkade vara av hög social status. Den förste gravlagde personen i storhögen A1 blev kremerad. De sekundärbegravningar som skedde i slutet av 1000-talet var tre skelettgravar som begravdes i högen och där placeringen av kistorna bildade ett kors. Detta var inte den enda sekundärbegravningen utan även A64 innehöll både ett brandlager och en skelettgrav samt A16 som även den var en ursprunglig brandgrav men som med tiden fick två kistgravar anlagda i sig, A32 och A33. Angående storhögen A1 så utnyttjades den för att uttrycka sociala förändringar – först så anlades den ovanpå gamla gravar, sedan så begravdes tre personer i kistgravar i högen. Här skedde en förändring i sättet att se på de tidigare gravlagda, en markering mot det gamla. De ovan nämnda var gravar med sekundärbegravningar, men på gravfältet fanns även några dubbelgravar, dvs att personerna hade gravlagts vid samma tillfälle. De fanns både som brandgravar och skelettgravar (kistgravar). A43 innehöll två brandlager innehållande en man och en kvinna. A62 bestod av två kistgravar där den ena var placerad ovanpå den andra kistan. I den nedersta låg en kvinna, medan en man var gravlagd i den övre kistan. I A74 låg en äldre tonåring tillsammans med ett barn i en kista. A69 var eventuellt en dubbelbegravning. A20, A22, A51 och A68 var placerade i par där det i de rektangulära stensättningarna påträffades fynd och lite brända ben men där utgrävarna inte såg dem som gravar utan mer som byggnader då de innehöll miniatyrer, bränd lera och amuletthänge, vilket gjorde att det framfördes ett förslag om att de kunde vara byggnader och då eventuellt blothus. Endast en del av de begravda människorna kunde ålders- och könsbestämmas. Av de som kunde könsbestämmas var 21 män och 16 kvinnor. Det gjordes en grov åldersbestämning på ca 50 individer. De flesta var mellan 20 och 40 år när de avled, även om det finns några som var äldre, 14 personer var mellan 15 och 25 år när de dog, samt två som var mellan 7 till 19 år och två som var upp till 7 år när de dog. Med tanke på den höga barndödligheten under järnåldern så visade den låga andelen barn begravda på gravfältet att inte alla fick bli gravlagda där av olika anledningar. De föremål som hittades i gravarna var dels sådana som hörde till själva gravkonstruktionen såsom kistspikar men det fanns även nitar och spikar som troligen hörde till skrin eller liknande av organiskt material. Övriga föremål var kammar, pärlor, keramikkärl, spännen, knivar, eldstål, brynen, hängen, knivar, glasbägare, viktlod, spelpjäser och tärningar, svärdsdelar, pilspetsar och mynt. En del av föremålen hörde till den dödes dräkt medan andra föremål hade nedlagts såsom gåvor. Kärlen var lokalt producerade med några undantag där keramiken var av högre kvalitet, bland annat en vid drejad skål i A1, en urna av Tatinggods i A11 samt urna av vendisk Östersjökeramik i A16. De flesta kärlen var benurnor eller bikärl där några troligen hade använts som hushållskärl innan begravningen då det fanns matskorpor i en del av dem. Kammarna var sammansatta enkelkammar och det låg endast en kam per grav förutom i två gravar, A5 och A14, där det troligen var nedlagt två kammar. Pärlorna var av olika former och färger, allt från några enstaka till större uppsättningar, de flesta var av glas med det fanns även pärlor av cu-legering, kvarts och bergskristall. Det påträffades torshammare eller torshammarringar i sex brandgravar men även ett föremål som kunde vara ett kors samt en pärla som kunde vara från ett radband. De djurben som påträffades i gravarna kom från tolv arter där de vilda djuren representerades av björn, rådjur, rovfågel samt brax medan tamdjuren representerades av häst, hund, svin, får/get, tamhöns, nötdjur, katt och tamgås. Den mest förekommande arten var hunden, följt av häst och katt. Två gravar innehöll fler än fyra djurarter men annars var det mest vanligt med en djurart i de gravar som hade djurben. Ben från de vilda djuren återfanns i tre gravar som hade fyra eller fler djurarter. Accession har skett efter beslut av RAÄ enligt KML. Andersson, Gunnar. Valsta gravfält, Arlandabanan, Uppland, Norrsunda socken, RAÄ 59. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet, arkeologiska undersökningar, UV Stockholm, rapport 1997:9 1 och 2. Stockholm. 1997.