Förvärv: 34474

1987 och 1988 undersöktes fornlämning 84, Ene 4:4 och 14:1, Överjärna sn, Södermanland, av Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Tre delundersökningar genomfördes under ledning av Bengt Elfstrand, och lokalen är slutundersökt. Lokalen är i rapporten tolkad som en bronsåldersboplats med senneolitiska inslag. RAÄ 84 är registrerad som boplats med två skärvstenshögar samt tre runda stensättningar och ligger på ca 40 m ö h. Två av stensättningarna ligger 100-150 m sydväst om den övriga fornlämningen. I närområdet finns ett flertal andra fornlämningar av brons- och järnålderskaraktär; gravfält (med sammanlagt ett nittiotal gravar), stensättningar, treuddar, skärvstenshögar, resta stenar och en domarring. Lösfunna stenåldersyxor finns också. Lösfynd från bronsålder är däremot få. Vid undersökningarna framkom främst boplatsfynd från bronsålder. Keramik, bränd lera/lerklining, brända och obrända ben, flinta och kvarts. Materialet är i sin helhet stort och högkvalitativt. I synnerhet keramiken som är typisk för bronsålder och är av högsta kvalitet. Många kärl är av tunt, svart, polerat gods och det finns även flera små kärl (jfr Hallunda). Dateringen av boplatsen baseras på fynden och kan vara äldre eller yngre bronsålder, eller båda, samt även yngre stenålder. En mindre del av keramiken är senneolitisk, och ett keramikfynd är tidigneolitiskt. Det sistnämnda keramikfyndet kan dock också vara sydligt influerad strierad keramik som är tämligen ovanlig i Mälardalen (Eriksson 2009:131). Troligen har lokalen varit i bruk under neolitikum och genom hela bronsåldern. Bland de brända och obrända benen finns nöt, får/get, häst och gädda, samt även en del obestämda djurben av främst mellanstort däggdjur (t.ex. får/get, svin, rådjur). Dock kan den obrända hästen eventuellt vara recent. Ett bränt fragment är sannolikt hand/fot från kronhjort. Den animala näringen som kan påvisas är hållning av får/getter och nötkreatur, men även strandnära fiske i sötvatten eller bräckt vatten, samt storviltsjakt. Ben som indikerar jakt och fiske är generellt mindre vanliga i brända benmaterial från bronsålder. Kanske för att handlingen som resulterar i de brända benen är rituell, och att tamdjuren är ideologiskt viktigare och därför är mer synliga i detta sammanhang. Referens: Eriksson, T. 2009. Kärl och social gestik. Keramik i Mälardalen 1500 BC-400 AD. Diss. AUN 41. Uppsala