Max Safirs arkiv

Max Safir föddes som Shimon Manes Szafir i Bodzentyn i Polen 1925. Han växte upp med sju syskon, föräldrar och flera andra nära släktingar inpå. När Nazityskland invaderade Polen fördes han och hans bror till ett arbetsläger i Cieszanów. Familjen tvingades bo i gettot i Kielce. Safir tvingades under två år att arbeta åt tyskarna i ammunitionsfabriken Herman Göring Werke i Starachowice-Wierzbnik. I juli 1944 deporterades alla i arbetslägret till förintelselägret Auschwitz-Birkenau. I januari 1945 tvingades han och de andra fångarna att gå en dödsmarsch till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike och vidare till ett underläger i Ebensee. Lägret befriades av amerikanska soldater i maj 1945. Då hade Max Safir förlorat hela sin familj och vägde 24 kg. Han ville inte stanna i Tyskland och tog sig till Italien och ett uppsamlingsläger, varifrån han bestämde sig att åka till det brittiska Palestinamandatet, vilket hade varit hans barndoms dröm. Han träffade där en kvinna vars familj också överlevt Förintelsen och kommit till Sverige, varför de kom till hit i mitten av 1950-talet. Under sina sista 15 år reste Safir vid flera tillfällen till Polen och återskapade på plats minnet av det judiska Bodzentyn för hundratals svenska elever, lärare, riksdagsledamöter och andra. Han bidrog starkt till högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag i riksdagen som startade 2007, där han medverkade flera gånger. Safir föreläste i skolor och var drivande i att etablera ett svenskt museum om Förintelsen, för att bevara de överlevandes minnen för kommande generationer. År 2012 utkom boken "Bäste herrn, låt mig få leva" som är hans personliga överlevnadsberättelse.