Upphov: Boutibonne, Charles Édouard, Hallwylska museet/SHM (PDM) Upphovsrätten till detta verk har gått ut och är därmed fritt att använda på alla sätt. Ange gärna upphovsperson om denne är känd.

LADDA NER BILDEN Information om bilden
Föremål

Porträtt Wilhelmina von Hallwyl (1844-1930)

Motstycke till inv nr C.a.01. -*- A companion piece to inventory no. C.a.01. Efter bröllopet reste du nygifta till Schweiz och vistades bland annat i Interlaken, där de nygiftas porträtt målades af Édouard Boutibonne.

Museum
Hallwylska museet
Föremålsbenämning
Målning
Kategori
  • Porträtt
  • 31. XXXI Familjeporträtt
Material
Duk
Storlek
  • Bredd 80 cm
  • Höjd 109.5 cm
Teknik
Oljemåleri
Datering
1865
Tillverkningsplats
Tillverkare
Avbildad
Inskription
Signatur/Påskrift: E. Boutibonne. 1865. pinx. Interlaken (till vänster)
Föremålsnummer
XXXI:C.a.02._HWY
Litteratur
  • Hallwylska målerisamlingen. The Hallwyl collection of paintings, Hallwylska
  • Wilhelmina von Hallwyl - Museiskapare vid sekelskiftet, 1981, avb. på sida: 22
Tillhörande texter
Typ
Äldre inventarium
Titel
WILHELMINA VON HALLWYL, f. KEMPE, 20-årig. Originalporträtt af Édouard Boutibonne (år 1865), Ungern.
Källa
Hallwylska samlingens katalogverk
Datum
1933
Text
Knäbild; sittande vänd hälft åt höger, hufvudet i fjärdedelsprofil åt höger, händerna lätt sammanknäppta öfver skötet. Mörkbruna ögon, blicken framåt; svartbrunt hår med midtbena, hvarje hälft i två delar, den öfre något upphöjd och nedkammad, den . nedre bakåtkammad, vid hvardera sidan en öfver axeln nedfallande skruflock. Djupt urringad ljusröd sidenklädning med snibblif; kjorteln med dubbla motveck, därunder krinolin; kring urringningen en s. k. bert af hvit tyll samt ljusröda tvär- och kantrullåer, utomkring de senare ett smalt hvitt tyllrysch samt kring bertens nedre kant en rynkad hvit spets med runduddad kant; ärmar korta, i dekor som berten, nedtill med ett rysch. Kring höfterna en tunn kappa (s. k. burnus) af hvit tarlatan, garnerad med ett smalt svart sammetsband. Halskedja af guld, smal, dubbel, afdelad på jämna afstånd genom orientaliska pärlor samt framtill med ett hängsmycke af brasilianska briljanter; vid bertens öfre kant en brosch af dylika briljanter med kläppar (allt bröllopspresent af Walther von Hallwyl). Å högra handleden ett bredt guldarmband med ett tvärgående bågornament, besatt med orientaliska pärlor, dessutom en i två korta kedjor hängande medaljong (förlofningspresent af Walther von Hallwyl). Å samma hands ringfinger en briljantring. I bakgrunden till vänster ett grått fyrsidigt postament, hvarå en del synlig af en godronnerad blågrå urna, samt därbakom lummigt gröngult löfverk; till höger ett alplandskap, främst med gråbruna trädkronor och en blågrå fyrsidig borgruin (Unspunnen utanför Interlaken, hvilken borg innehafts af Johann von Hallwyl, d. 1348), å denna brungrönt löfverk, längre bort blågråa höjder. Himlen synlig endast till höger, täckt af blågråa moln med enstaka ljusa fläckar. Ljuset framifrån vänster. Å postamentet i svart och blått namn och signering (orig. 8/i): På duk. Pendang till C.a.i. Å baksidan upptill till vänster i svart (orig. 3/1): Duken på stående oval kilram af furu, med korskryss. Höjd: 1.095 m.; bredd: 0.8 m. Anna Fridrica Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, f. 1 Oktober 1844 i Schinkelska huset, dåvarande adress Kornhamnstorg 2 (f. d. Lilla Nygatan 29, nuvarande Korn-hamnstorg 4), Stockholm, döpt 30 Oktober samma år, d. 25 Juli 1930 i sitt hem i Stockholm, jordfäst 31 Juli i Tyska (S:t Gertruds-) kyrkan, ligger begrafven i Hallwylska mausoleet å Västerljungs kyrkogård, Södermanland; enda barn till Wilhelm Heinrich (Henrik) Kempe (se C.a.3) och hans maka, Johanna, f. Wallis (se C.a.4); konfirmerad i Tyska kyrkan i Stockholm 31 Maj 1861; gift 1 o Juni 1865 i Stockholm med grefve Walther von Hallwyl (se C.a.i; förlofningen ingången 18 December 1864, hennes föräldrars bröllopsdag). Sin uppfostran erhöll Wilhelmina Kempe hufvudsakligen i föräldrahemmet, där fröken Caroline Pflaum (f. i Nürnberg 1816, d. i Södertälje 1909) hösten 1852 anställdes som hennes guvernant. Redan i sin tidiga barndom fick hon vänja sig att göra långa resor såväl inom Sverige som till utlandet, något som med den tidens föga utvecklade kommunikationsväsende kunde vara ansträngande nog. Blott 3-årig åtföljde hon sina föräldrar till den tyska badorten Norderney, 1852 for hon med dem till Stralsund, 1858 till Schweiz och 1859 till Homburg vor der Höhe, dit hon i föräldrarnas sällskap reste äfven de följande fem somrarna. Här träffade hon 1864 för första gången sin blifvande make, Walther von Hallwyl, med hvilken hon, såsom redan nämnts, strax före jul samma år i Stockholm ingick förlofning. Efter bröllopet reste de nygifta till Schweiz och vistades där bland annat i Interlaken, där bådas porträtt målades af Édouard Boutibonne. Följande året tillbragtes dels i, Stockholm, där äldsta dottern, Ebba, föddes 15 Maj, dels Hågen för resor, som väckts i barndomen, följde Wilhelmina von Hallwyl genom hela lifvet. Så godt som hvarje år långt in i ålderns senhöst var hon längre eller kortare tid på resande fot i sällskap med make, mor och barn samt sällskapsdamer och betjäning m. fl. Färden gick — i allmänhet genom Tyskland — ena året till Rivieran och Italien, ett annat år till Österrike och Ungern, ett tredje till Nord-kap, vidare till Frankrike, till Rom, Syd-Italien och Sicilien, till Algeriet och Tunisien, till Spanien, Portugal och Marokko, till Grekland, Macedonien och Serbien, till Polen, Ryssland och Finland, till Egypten och Sudan ända upp till Omdurman, till Palestina — i hvilket land hon med sällskap färdades till häst från Jerusalem öfver Karmel och Tabor till Damaskus —, Syrien, Mindre Asien och Europeiska Turkiet, till Dalmatien och Montenegro, till Holland, Belgien, England, Skottland och Irland. Hemvägen togs — om möjligt — alltid öfver Schweiz, vid hvilket land starka band ju bundo henne och dit hon oftast hade speciella ärendem Som häraf framgår, hann hon med att besöka så godt som alla Europas länder och dessutom Främre Asien samt Nord-Afrika. Från hvarje resa medförde hon hem ett större eller mindre antal fotografier af platser, utsikter, byggnader, konstverk och annat, som hon sär-skildt fast sig vid och ville bevara som minnen. Alla dessa fotografier finnas reproducerade i ljustryck, samlade i 3 band af Hallwylska katalogverket (Grupp LXVI). Men äfven andra minnen än fotografier hemförde hon från sina resor; därom vittna Grupperna XXVIII: Reseminnen, och LVIII: Jordfynd från olika land. Få sina resor passade hon gärna på att förvärfva alster af konst och konstindustri o. s. v., därmed tillfredsställande den samlarhåg, som liksom reslusten följde henne genom hela lifvet. Att samla var hennes stora lifsintresse. Och detta intresse var icke begränsadt till något visst område. Hon samlade, om icke allt, så nästan allt af kulturellt värde, som stod henne till buds: gammal målarkonst, främst nederländsk, vapen, silfver, europeisk och asiatisk keramik, möbler m. m. Hon torde ha varit en af de första i Sverige, som började samla Kina-keramik från de äldre perioderna. Säkert är, att hon var den allra första här i landet, som med sina samlingar in-förlifvade en kollektion af äldre kinesiska bronser. Om detta förvärf skrifver intendenten fil. lic. Nils Palmgren i »The Museum of Far Eastern Antiquities (Östasiatiska Samlingarna), Stockholm», Bulletin N:o 2, Stockholm 1930, i en uppsats med titeln »Gräfin Wilhelmina von Hallwyl in memoriam», sid. 231: »Das Jahr 1922 hat ein grosses und bedeutungsvolles E Grunden till sina samlingar kan Wilhelmina Kempe sägas ha lagt redan vid omkring 10 års ålder, då hon af sin far, grosshandlaren Wilhelm Heinrich (Henrik) Kempe, fick en liten snäcka, som medföljt i ett parti hudar, en vara, med hvilken fadern då idkade engroshandel. Snäckan, en Melongena paradisiaca (Grupp LXII: Naturalien A. 145), blef upphofvet till hennes första samling. Den följdes snart af flere snäckor, till dem lades andra mollusker, koralldjur o. s. v. Så uppstod efter hand naturaliesamlingen, och under årtiondenas lopp tillkommo alla de andra. Ända till sin lefnads slut fortsatte Wilhelmina von Hallwyl att genom nya förvärf rikta sina kära samlingar. De allra sista inköpen gjorde hon våren 1930, och af dem kommo några — en del persiska föremål, beställda i Maj — i huset först efter hennes frånfalle. En betydelsefull milstolpe i Wilhelmina von Hallwyls lif bildade tillkomsten under åren 1893—1898 af familjens egna hem i Stockholm, huset Hamngatan 4 — förut hade familjen haft sitt fasta hemvist först på Ericslund och från 1884 i hyrd våning i Sörensenska huset, Blasieholmstorg 11. Det nya husets uppförande och inredning öfvervakade hon personligen in i minsta detalj. I hennes årsanteckningar för dessa år möter man upprepade gånger satser som denna: »Alla dagar i bygget» eller: »Hela dagen i bygget». Efter inflyttningen (16 Maj 1898) kunde hon förfoga öfver ett utrymme af helt andra mått än förut, och detta sporrade gifvetvis i hög grad hennes samlarifver. Samlingarna växte i allt raskare tempo. Det ursprungligen tillmätta utrymmet började bli för trångt, och utvidgningar blefvo nödvändiga. Så tillkommo bland annat tafvelgalleriet på den forna vinden samt Kinarummen. Småningom uppstod hos Wilhelmina von Hallwyl tanken att utarbeta en beskrifvande förteckning öfver samlingarna. Till en början var det icke fråga om annat än en hand- eller maskinskrifven katalog. Omkring sekelskiftet började förberedande arbeten därför. Våren 1906 tog hon själf i tu med beskrifningsarbetet. Allteftersom detta fortskred, antog planen allt vidare omfång. Katalogen skulle ej längre blott skrifvas, den skulle tryckas samt göras så utförlig och uttömmande som möjligt. Efter hand samlade hon omkring sig en hel liten stab af medhjälpare. Planen för beskrifningarna uppgjordes i all hufvudsak af henne själf, framför allt hvad beträffar utförligheten, härkomstupplysningarna m. m. Härvidlag liksom i allt annat försmådde hon ingalunda att höra sakkunskapen, men afgörandet förbehöll hon åt sig själf. I Oktober 1920 fastställde hon en definitiv regel för beskrifningarna, och i September 1924 tog tryckningen på fullt allvar sin början. Personligen ledde hon det dagliga arbetet med katalogen och fortsatte d Allteftersom samlingarna växte, befästes hos henne en redan tidigt uppkommen önskan att se dem för all framtid bevarade som en enhet och i orubbadt skick, och med sitt varma intresse lyckades hon äfven vinna sin make för denna tanke. En plan att nå syftet genom en donation till Stockholms stad uppgafs, och i stället beslöto makarna von Hallwyl att till Svenska staten öfverlämna såväl huset Hamngatan 4 som all däri inrymd lösegendom äfvensom ett kapitalbelopp å 1128660 kronor till husets och samlingarnas vård och underhåll m. m. Det skedde genom ett gåfvobref, dateradt 20 December 1920 och i sin helhet återgifvet i början af hvarje textvolym af katalogverket. Hallwylska museets skapande är otvifvelaktigt den mest betydande yttringen af Wilhelmina von Hallwyls kulturskyddsintresse. Men detta intresse var icke begränsadt till hennes egna samlingar utan tog sig uttryck i donationer jämväl till ett flertal andra kulturvårdande institutioner. Till Föreningen Gotlands Fornvänner skänkte hon 25 November 1925 — anonymt, såsom oftast var hennes sed — 500000 kronor, att under namnet »Gotlandsfonden» användas till vård af Gotlands kultur-och naturminnesmärken samt till understödjande af gotländsk kulturforskning. Till samma förenings förfogande hade hon 1921 ställt ett belopp af 10000 kronor till inköp af Katlunds gård i Grötlingbo socken på södra Gotland. Nordiska museet hade i henne en frikostig, aldrig svikande gynnare. Den gåfva af 300000 kronor, som hon och hennes make 30 November 1918 öfverlämnade till museet för inrättande där af en professur i nordisk och jämförande folklifsforskning, ökade hon senare i två omgångar genom tillägg af ytterligare 86000 kronor. Då hennes gamle vän professor Julius Kronberg, som biträdt henne med råd vid tafvelsamlingens anskaffande, stått för det hufvudsakliga af innerdekoreringen af huset Hamngatan 4 samt dels i original målat, dels kopierat flertalet familjeporträtt i hennes hem, år 1921 afled, inköpte hon hans ateljé vid Lilla Skuggan och skänkte den till Skansen, där hon utan att sky några kostnader lät återuppföra den med hela inredningen troget bevarad. Dessutom ihågkom hon under årens lopp vid skilda tillfallen museet med gåfvor af olika slag. Bland öfriga donationer, genom hvilka Wilhelmina von Hallwyl ådagalagt sitt kulturvårdsintresse, må nämnas: 40000 kronor till Kulturhistoriska museet i Lund för inköp af den gamla gården Östarp i Efverlöfs socken, Skåne (invigning 2 Augusti 1924); 40000 kronor till Kungl. Akademien för de fria konsterna, att användas till präglande af medaljer öfver framstående konstnärer (första medaljen slagen öfver öfverintendenten baron C. F. Adelcrantz, första exemplaret — det enda i guld — öfverlämnadt 29 Maj 1925 till Wilhelmina VON Hallwyl); donationer vid upprepade tillfallen till Tyska (S:t Gertruds-) församlingen, Stockholm, bland annat till nytt klockspel i församlingens kyrka (invigdt 28 Oktober 1923); 20000 kronor till Kungl. Lifrustkammarens »Ossbahrfond» 3 Juli 1926; dessutom en samling inventarier, bland annat ett flertal gamla svenska kungaporträtt, från egendomen Äs i Södermanland till länsmuseet i Nyköping åren 1917 och 1920. Bland donationer till filantropiska ändamål: 200000 kronor till Johanniterordens svenska Genossenschaft 14 Oktober 1921; 100000 kronor till Tyska församlingen i Stockholm 30 Augusti 1921; 40000 kronor till Sophiahemmet i Stockholm åren 1921 och 1927 (hälften hvardera gången); dessutom under årens lopp större och mindre gåfvor till ett stort antal olika ändamål. Nämnas må äfven, att hon 1874 med hjälp af sin far lät på Ericslund bygga ett barnhem och då detta år 1883 vid hennes flyttning till Stockholm upphörde, löste in de i hemmet vårdade barnen på Malmqvistska inrättningen i Stockholm, där de på hennes bekostnad fingo stanna, tills de blifvit vuxna. 1889 lät hon uppföra sanatoriet Hälsan i Mörsil, Jämtland, för vård af tuberkulossjuka Ljusnebor. Vid sidan af sitt stora lifsintresse — huset och samlingarna i Stockholm — hade Wilhelmina von Hallwyl ännu ett: sin makes uråldriga stamborg i Schweiz. Denna, som åtminstone sedan 1113 aldrig varit ur ättens ägo, hade 1874 af hennes make inköpts från den äldre brodern, grefve Hans von Hallwyl, som i annat fall skulle ha nödgats sälja den till någon utomstående. Sedan sistnämnda år stod slottet obebodt och började förfalla. En del af släktminnena, bland annat familjeporträtten, hade förts till Sverige, resten hade hamnat hos släktingar i Schweiz, och på slottet fanns knappast kvar mer än det stora släktarkivet, innehållande omkring 4000 handlingar ända från slutet af 1100-talet, däribland privätbref ända från medeltidens slut samt hushållsräkenskaper från hela 1400- och en del af 1500-talet. 1903 tog hon i tu med att låta ordna och registrera denna arkivskatt. Fem somrar å rad tillbragte hon nu vid Schloss Hallwil med att leda detta arbete, som jämväl omfattade afskrifning i främmande arkiv af alla släkten be 1910 blef det själfva slottets tur. Under ledning af numera professorn vid Nordiska museet i Stockholm Nils Lithberg, åt hvilken hon gifvit detta uppdrag, rensades de då till största delen igenslammade vallgrafvarna, där allehanda affall, som under århundraden nedkastats i dem, låg väl bevaradt i gyttjan. Vid detta arbete var Wilhelmina von Hallwyl ej blott den drifvande kraften, utan hon deltog personligen däri, i det att hon i nära fyra månader (April—Juli 1911) själf— i knäliggande ställning — i ett rum på slottet utförde sorteringen af alla de på golfvet urstjälpta fynden, bland annat massor af slemmiga djurben, hvilka senare afskildes för att förvaras på slottet, medan det öfriga, vederbörligen ordnadt och numreradt, af henne inpackades och sändes till Stockholm samt efter framkomsten dit under hennes personliga medverkan uppackades ur de till öfver hundratalet uppgående lådorna. Gräfningsutbytet i sin helhet var ofantligt. Det monumentalverk i 5 delar, »Schloss Hallwil», Stockholm 1924—1932, som professor Lithberg utgifvit om slottet och gräfningarna, upptager omkring 4000 afbildningar af prydnader, vapen, verktyg, husgeråd, kakel och keramik — däribland öfver 700 fullständigt återställda kärl. Efter gräfningarna följde konservering och restaurering af slottet, hvilket arbete under ledning af arkitekten Anders Roland från Stockholm utfördes åren 1914—1916. I syfte dels att trygga familjen VON Hallwyl, så länge manliga medlemmar af denna finnas, i besittningen af slottsgodset, dels att sedan ätten utslocknat, bevara godset för all framtid i nuvarande skick som konsthistoriskt minnesmärke upprättade Wilhelmina von Hallwyl år 1924 Hallwilstiftelsen i Seengen, kantonen Aargau, till hvilken stiftelse hon öfverlämnade ett belopp af 600000 kronor i svenskt mynt. Enligt stiftelseurkunden (hvaraf ett exemplar förvaras i huset Hamngatan 4 i Stockholm) skall en väsentlig del af öfverskottet å fondens årliga afkastning användas till utforskande af kantonen Aargaus kulturhistoria och vård af dess historiska minnesmärken. Sedan fynden från gräfningarna vid Schloss Hallwil vetenskapligt ordnats och bearbetats i Stockholm, sändes de 1927 till Schweizerisches Landesmuseum i Zürich, där de under Wilhelmina von Hallwyls personliga öfverinseende installerades och där de tillika med alla de släktminnen, bland annat familjeporträtten i original, som på sin tid hade förts till Stockholm men 1924 återbördats till Schweiz, bilda en särskild afdelning, »Hallwil-Sammlung». Till sin religiösa åskådning var Wilhelmina von Hallwyl varm protestant. Detta ådagalade hon äfven i handling åtskilliga gånger, bland annat då hon år 1924 vid ett kritiskt tillfälle i slottet Wartburgs historia bidrog till den gamla Lutherborgens bevarande i protestantisk ägo genom en gåfva af omkring 43000 kronor. Bland utmärkelser, som kommo henne till del, må nämnas: medaljen Litteris et artibus (1 Oktober 1919); guldmedalj, slagen af Nordiska museet »till sin välgörarinna på hennes 80-årsdag d. 1 Oktober 1924»; tyska Röda Korsets hederstecken II. kl., öfverlämnadt sistnämnda dag; hedersledamotskap af Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige i Lund 28 Juni 1913, af Medelpads Fornminnesförening i Sundsvall 29 September 1916, af Föreningen Södermanlands länsmuseum i Nyköping 1 December 1917, af Kungl. Akademien för de fria konsterna 15 December 1921 samt af Föreningen Gotlands Fornvänner i Visby 25 Juni 1925. Af Vetenskaps-Societeten i Lund var hon liksom hennes make stiftande ledamot. 12 Oktober 1915 kallades hon jämte sin make till hedersborgare i kommunen Nieder-hallwil, distriktet Lenzburg, kantonen Aargau, Schweiz; 1 Oktober 1923 till hedersledamot af Deutscher Frauenbund i Stockholm; 10 (12) September 1927 till första (enda kvinnliga) hedersledamot af Schweiziska samfundet för bevarande af borgar och ruiner samt 8 Juli 1928 till hedersledamot af Schweiziska prehistoriska sällskapet (Schweizerische Gesellschaft für Urgeschichte). (Se vidare bland annat Nils Lithberg: »Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe» [i »Vetenskaps-Societetens i Lund Årsbok 1930»] samt Emil Olson: »Minnesord över de under året avlidna medlemmarna» [i samma årsbok].) Jmfr C.a.io, C.f.b.7 och K. B.a.i. Charles Édouard Boutibonne f. 8 Juli 1816 i Pest, Ungern, d. 7 Februari 1897 i Wilderswil vid Interlaken, Schweiz; porträtt- och genremålare, lärjunge af porträtt-målaren F. Ammerling i Wien, sedermera af Achille Devéria och F. Winterhalter i Paris, var sedan 1836 verksam som mycket anlitad porträttmålare, utställde sedan 1837 på Parissalongen och erhöll guldmedalj 1847, for 1854 till London, dekorerade 1860 slottet i Stuttgart, sedan 1867 medlem af konstföreningen i Bern; bosatt i Wilderswil från 1885 till sin död. Enligt Ulrich Thieme und Felix Becker: »Allgemeines Lexikon der bildenden Künstler von der Antike bis zur Gegenwart», IV. Band, Leipzig 1910, samt Prof. Dr. H. Lehmann: »Führer durch die Sammlung der von Hallwilschen Privataltertümer», Schweiz. Landesmuseum, Zürich 1929, sid. 94. — Jmfr A.27 samt C.a.i, 3 och 4. Ram (ny): Oval, af trä, med sirade orneringar samt förgylld i matt och blankt. Profil som figuren (orig. 3/i): Glas. Höjd: 1.175 m.; bredd: 0.875 m. Utfördt efter beställning äf Walther och Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, af artisten Édouard Boutibonne, Interlaken, kantonen Bern, Schweiz, 4—15 Augusti 1865 under deras vistelse å nämnda plats 2—18 Augusti 1865. Ankom 6 December 1865, se Rescontra (Walther von Hallwyl). Pris: Frcs 2000. Originalramen ersatt med en ny. Ramen förfärdigad efter beställning af Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, ii Juli 1924 af snickaren Linus Willehad Pettersson, Stockholm, se räkning 12 Juli 1924. Betald samma dag, se Hallwylska Museiföreningens räkenskaper. Pris: Kr. 35, se räkning. Förgyllningen utförd efter beställning af Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, 20 September 1924 hos konservatorn Alfred Nilson, Kommendörsgatan 34, Stockholm, se räkning 13 Mars 1925. Betald 6 Maj 1925, se Hallwylska Museiföreningens räkenskaper. Pris: Kr. 138: 50, se räkning.