Brev från Cecile von Hallwyl.

Brev från Cecile von Hallwyl. Fullständig text 164-1. Översättning från franskan av Ulf Lindgren. Kommentarer av G. Sandell. 6 juni 1865 Mina älskade barn När detta brev når er, mina älskade barn, har Gud sammanbundit er med de mest oupplösliga band, och eder Moder har följt eder i sitt hjärta och i sina tankar på en så högtidlig dag då ni två blir ett. Det förblir upp till den barmhärtige guden att bevara era löften och böner, på det att detta förbund som lovar så mycket lycka, måtte bliva lyckligt och långt. Det är för att detta, ert kära band, skall hålla som jag omfamnar eder. Jag som var så långt borta från er alla med ett hjärta fullt av sorg, kände mig ledsen och nedslagen över att inte kunna delta i denna ceremoni. Med vilken otålighet väntade jag inte på kära Minas brev, som berättade om bröllopets första dagar? Vi följde allt vad som skedde med våra ögon och vårt hjärta, ty med alla de detaljer hon gav oss, kunde vi utan större svårighet med hjälp av vår fantasi tänka oss in i de minsta händelser under denna dag som utspelades så långt borta! Jean [Hans von Hallwyl] har redan skrivit två gånger till sin älskling, och så fort han anlände berättade han om resan från Köpenhamn och de första stunderna som han tillbringade med sin älskade broder och sin syster som han var så otålig att få träffa. Den milde Edmund [von Fellenberg] kommer att fungera som bröllopsvittne i stället för Jean, den riktige pappan! Vilken stund av rörelse och känslor för er, kära barn, då den som skänker så mycket gott nu också skänker välgångsönskningar, och alla vänner ber för er. Kära, älskliga Mina, hur stor är inte min delaktighet i alla de känslor som nu fyller ditt hjärta i en så högtidlig stund i ditt unga liv. Måtte detta hjälpa dig och lindra den smärta som det innebär att lämna fadershuset och måtte lyckan i föreningen med den du älskar inte förtas av avskedet från den familj där omtanken omgivit dig sedan vaggan! Jag är övertygad om att du kommer att bli för oss det du varit för dina föräldrar. Lyckan och glädjen i vårt inre sammansluter kärleken till våra barn. Jag hoppas att du redan vid första ögonblicket måtte känna hur mycket vi älskar dig, och med vilken glädje du kommer tas emot hos oss – i synnerhet då Jean och Esther redan kommer den 24 efter att ha handlat i Wimsbach! Men jag fruktar att den som rest, eller nyss varit sjuk [kan vara anspelning på Walthers syster Agnes eller hans far Theodor], inte utsträcker sin vistelse mer än det nödvändiga. Kanske skulle Esther följa med till Zürich för att möta Jean vid hans återkomst från Stockholm, och då träffar vi föräldrarna May [Esthers föräldrar] och tillbringar en trevlig afton på hotell [oläsligt] som jag inte känner till. Dagen därpå skall vi återvända, fröken Amélie, Agnès och jag, allt medan våra barn skulle fortsätta sin färd i motsatt riktning. Jean räknar med att vara i München den 16:e och den 17:e i Zürich, åtta dagar senare kommer ni! Vilken glädje! Igår hade vi en fest och trädgården var full av folk. Först Mme May, Mlle de Skegis et Berthol, sedan kom Mme de Vallièze, fem minuter senare familjerna Scharne och Sendal, sedan slutligen Henriette Godset och Mme Sehmie. Bjudningen var sådan, att jag fick nog av sådana kvällar. Agnes fick ta en medicin för halsen kvällen innan. Hon betygar dock att hon känner sig bättre än i fjol. Beviset är att hon stiger upp 7:30 och kommer ner till frukost 8:00. Varje dag promenerar vi, antingen till fots eller i vagn, och ni kan själva tänka er vad vi talar om under dessa långa samtalsstunder. Jean säger inte mycket, och tro mig, att namnet Mina hörs minst 100 gånger om dagen hos oss1 Min Gud, så jag längtar efter min Wava [Walther] som är så lycklig, hans små ögon som glänser av kärlek och hans läppar darrar på ett sådant sätt att jag brister ut i skratt. Nu står kusken och ber att få åka och ber om mitt brev. Esther har just slutfört veckan, och jag slutar nu med att omfamna er i mitt hjärta mina kära barn. C de Hallwyl