Förvärv: 34861

Under åren 1969–70 undersöktes gravfältet RAÄ 100 i Danmarksby av Rikskvarieämbetets uppdragsverksamhet, UV, med anledning av färdigställandet av motorvägsbygget mellan Valloxen och Uppsala. Därefter följde seminariegrävningar år 1972–75 av Arkeologiska institutionen, Uppsala universitet. En gravfältskarta utfördes vid en första inventering av området för ekonomiska kartan av Riksantikvarieämbetet redan 1943. Under första etappen 1969–70 undersöktes cirka en tredjedel av gravfältet (A11, A13-A98). Sammanlagt undersöktes cirka 10 000 m2. Därtill undersöktes två stora områden utanför det inventerade gravfältet vilket i sydväst inkluderade ett stenflak, ett härdgropsområde, en sentida smedjegrund (RAÄ 200 Förvärv 34862) samt boplatslämningar. I nordväst undersöktes ett stort avschaktat område där ett par kammargravar, en kistgrav och ett par små brandgravar delvis bevarats under åkerplöjan. Under denna första etapp bekostade vägverket undersökningen samt höll med utrustningen. Etapp två, 1972–75, omfattade hela det kvarvarande gravfältet som riskerade att förstöras genom plöjning. Arkeologiska institutionen, Uppsala universitet, finansierade seminariegrävningarna och de kompletterade undersökningarna under etapp 2. Sammanlagt dokumenterades över 200 anläggningar och ett hundratal gravar. Gravfältet kan ursprungligen ha omfattat 150–200 gravar vilket framkom vid en utvidgad undersökning men där gravar troligtvis blivit förstörda under 1800-talets uppodling. Efter avtorvingen framkom det även att marken utgjordes av stenfri mjäla/lera vilket påvisar hur gravfältens befintliga stenmaterial var påförda. I övrigt var gravfältet beläget i en beteshage omgiven av uppodlad åker sluttande ner mot Sävjaån. Alldeles nedanför det undersökta gravfältet löpte strandlinjen, ca 7–8 m ö h under folkvandringstid, i den bukt som utgjordes där. Ett eventuellt skyddat hamnläge under folkvandringstid. Av 90 säkra gravar var 49 av dem skelettgravar, varav 25 kist/kammargravar med sidoplankor och ofta hörnstolpar. 24 enklare jordgravar samt 42 brandgravar. Sammanlagt 18 resta stenar, 20 stolphål och cirka 50 härdar/härdgropar. Skelettgravarna dominerade i antal vilket hör till ovanligheten. De stora högarna innehöll ofta kärnrösen med ”träkammare”. Några av kärnrösena hade sorterade stenpackningar med markerade brätten. Övriga stensättningar var mycket olika, de flesta runda eller ovala men även två treuddar. Endast en klart fyrsidig stensättning. I kammargravarna syntes tydliga plundringsspår i profilerna, bland annat träsplitter, vilket påvisar att plundringarna skedde i ett relativt tidigt stadium på 500-talet (sen folkvandringstid) då gravkistorna var någorlunda intakta och ej förmultnade. Av kammargravarna var bara två helt intakta. Brandgravarna skiftade alltifrån enkla små stensättningar med små benlager till stora högar med kraftiga innehållsrika brandlager. Gravfältet innehöll även olika typer av anläggningar som kan peka på ceremonier och aktiviteter i samband med begravningar, härdarna i gravfältsområdet kan till exempel tyda på gravmåltider. Två stenkretsar med resta stenar och stolphål efter trästolpar kan också ha haft en kultisk funktion. Den största anläggningen till ytan mätte en bro/brygga i form av en stor flat stenanläggning av utvalda stenar belägen nedanför gravfältet. Trots de plundrade, och i vissa fall så gott som utrensade kammargravarna kunde rester av föremål ändå ge en tydlig bild av gravskicket. Bland fynden fanns guldförgyllda och omålade agraffknappar, dräktbeslag, hår-och bältessmycken, pärlor av glas och bärnsten samt föremål av brons, järn och ben. Textilfragment och läderdetaljer fanns bevarade i vissa gravar tack vare metallbeslag. Keramik återfanns mestadels som skärvor, ofta stämplat lergods. I några gravar fanns djurhuvudformade spännen och fibulor. Gravarna innehöll både manliga och kvinnliga utrustningar. Benmaterialet omfattar både människor och djur. Accessionsprocessen för detta material var delvis svårorganiserat då en färdigställd rapport för detta förvärv saknas. Den befintliga anläggningsbeskrivningen stämde flertal gånger ej överens med fyndlistan eller det fysiska materialet i backarna. Fynd-och provlistorna kunde därtill vara ofullständiga där existerande fynd saknades i listorna.