Delar av kaffeservis i porslin

Nedanstående text inkom som del av SMF42, i samband med FLHs insamling till inrättandet av museet. /ET20250826

Det hela började för min del med att vår dotter önskade sig en resa i 40-årspresent. Inte en resa, vilken som helst, utan hon ville få veta mer om sina morföräldrars bakgrund, var de vuxit upp, lite mer om familjerna (om möjligt). Hon ville resa till de orter där hennes mormor och morfar var födda. Och hon ville resa tillsammans med oss föräldrar och sina båda äldre bröder.

En fin idé som vi alla kunde ha glädje och intresse av, så i september 2011 gav vi oss iväg till Tyskland.

Där besökte vi Berlin (min mormors föräldrar ligger begravda där), en snabb avstickare till Stettin (där min mamma föddes; numera i Polen) och sedan iväg till Zella-Mehlis, där min pappa växte upp och mina farföräldrar hade en textilaffär med skrädderi.

I Zella-Mehlis besökte vi det lokala museet där man hade en del föremål kvar från affären, Gebr Rothschild, och allt material som kunde sättas i samband med butiken. Vi hade förvarnat att vi skulle komma och museichefen Lutz von Nordheim hade också ordnat att en journalist från den lokala tidningen skulle vara med vid vårt möte. Han menade att det kunde vara intressant att befolkningen skulle få ta del av släkten Rothschilds återkomst/besök i den lilla orten. Mina farföräldrar fick ju lämna butiken och allt i samband med nazisternas framfart. De dog båda i samband med denna förfärliga tid. Farfar dog i en hjärtattack då han var på posten (sannolikt hämtade han ett brev om att deras deportation var nära förestående) och farmor och min farfarsmor (över 90 år) deporterades till Theresienstadt, där de båda togs av daga. Farfar begravdes om man nu kan kalla det så i utkanten av ortens kyrkogård, såvitt vi fått det berättat nerslängd i en grop i en sluttning.

Men nu till själva servisen. Journalisten som deltog i vårt möte publicerade en artikel och resultatet av den var att jag någon månad senare på hösten 2011 fick ett brev från en för mig fullständigt obekant familj. De hade läst artikeln och ville nu berätta att de hade en kaffeservis i sitt förvar, som min farmor hade lämnat till en medarbetare i butiken, att ta hand om ifall någon släkting trots allt skulle överleva nazitiden och komma tillbaka till Zella-Mehlis. Vid det tillfället var ju mina farföräldrar väl medvetna om att de som judar inte längre fick äga någonting och att de i samband med deportationen inte fick ha med sig någonting. Farmor beslöt då sannolikt att på något sätt smuggla ut sin speciella Pesach-kaffeservis, om ifall att…..

Brevet från familjen Hengelhaupt innehöll även ett antal bilder på servisen och det visade sig att den var exakt likadan, med undantag för själva blommönstret, som en servis vi redan hade i familjen. Den servisen hade min syster och jag burit hem från vår farbror och faster i USA. Hur och varför min farbror hade den servisen där borta, vet vi inte. Kanske fick han den som bröllopsgåva av sina föräldrar, men det är bara gissningar.

Jag hörde naturligtvis omgående av mig till familjen Hengelhaupt och tackade och vi talade om att min syster och jag skulle komma dit och hämta den. Det dröjde nästan 5 år innan vi kom iväg tillsammans med våra män. Det blev ett väldigt fint möte. Det visade sig att vi mottog servisen i samma hus som den en gång lämnats av farmor. Vi fick veta att farmor och Hannelore Hengelhaupts mormor varit goda vänner och att farmor många gånger på kvällarna besökt Hannelores mormor och då tagit med sig delar av servisen. Om det hade kommit fram vet man inte vad som hade kunnat hända. Nazisterna lät ju inte någonting passera som inte var tillåtet. Servisen hade sedan flyttat med till olika bostäder under dryga 70 års tid. Först hade Hannelores mormor förvarat 12 koppar och fat samt kaffekanna, gräddkanna och sockerskål. Därefter hade hennes dotter tagit hand om servisen och nu var det alltså ett barnbarn som fortsatt. En fantastisk gärning.   Nu finns servisen uppdelad (precis som den andra, den vi en gång hämtade i USA) hos min systers och mina barn och hos oss själva. Detta för att påminna oss alla om gångna tider och som minne av en generation som i många fall inte fick leva som de önskat. En påminnelse också att det finns goda människor. En klok person säger säkert nu att man inte ska dela upp serviser, värdet minskar etc, men det är inte värdet som betyder något i detta fall utan det är berättelsen om fantastiska medmänniskor och deras gärning som är det viktiga.

Det är svårt att formulera den tacksamhet man känner gentemot Hannelore och Egon Hengelhaupt, tacksamhet att de läste artikeln i ¨Südthüringer Zeitung” och att de tog kontakt med mig efter att ha läst artikeln. Tack också till journalisten som tyckte att vårt besök i Zella-Mehlis i september 2011 var så intressant att hon skrev om det i sin tidning. Och tack också till dotter Ia, som så gärna ville besöka platserna där Momma och Mofa hade sina rötter. Utan den födelsedagsönskningen hade vi kanske aldrig kommit iväg.

Monica Trollsås

2016-06-06

engelhaupHenHen

Kaffekanna (3247187) och sockerskål (3247186), porslin.
Tyskland, 1900-talets första hälft.

Kaffeservisens berättelse

Under 1900-talets första decennier bodde Bella och Max Rothschild med sina barn i den lilla orten Zella-Mehlis i Tyskland. Där drev de en manufakturaffär, och levde ett traditionellt judiskt liv. Vid högtiden Pesach användes en alldeles särskild kaffeservis.

Under 1930-talet infördes allt fler anti-judiska lagar i nazityskland. Judars egendom beslagtogs eller förstördes. Kaffekopp för kaffekopp började Bella att flytta sin servis till en granne. Medan servisen räddades hem till vännen fick Max och Bella en deportationsorder. Beskedet orsakade en hjärtinfarkt hos Max, som omedelbart avled. Bara ett par dagar senare deporterades Bella till koncentrationslägret Theresienstadt, där hon mördades i februari 1944. Sonen Siegfried, som tidigare flyttat till Italien, lyckades nu att ta sig till Sverige tillsammans med sin fru nyfödda dottern.

Sextio år senare reste denna dotter till Tyskland tillsammans med sin familj för att få reda på mer om sitt ursprung. Lokaltidningen skrev om besöket, och efter ett par månader kom ett brev. Det var från grannfamiljen i Zella-Mehlis. De berättade att de i tre generationer bevarat en kaffeservis, i väntan på att någon i familjen Rothschild skulle återvända. Servisen återlämnades, och delar av den har skänkts till Sveriges museum om Förintelsen.