Krut

Krut. Det under medeltiden använda k:s verksamma beståndsdelar bestod av salpeter, kol och svavel. Detta äldsta krutet, svartkrutet, kan säkert beläggas i Europa under 1200-talets första hälft. Krutets bakgrund är ej till fullo känt, men det torde ha nått västerlandet via korstågens kontakter med araberna, som i sin tur fått kunskapen från Kina. Något som stödjer det kinesiska ursprunget är salpeterns benämning i de medeltiden arab. skrifterna där krut betecknas som "Kinasalt" eller "snö från Kina Utöver de nämnda beståndsdelarna inblandades även en mängd ämnen vilka ansågs förbättra kvalitén, t ex vitlök, arsenik, ättika och kamfer. Krutets "nyupptäckare" i Europa var ofta hemlighetsfulla med sina kunskaper beroende på att de var alkemiskt inriktade, men även genom insikten om den revolution k. innebar för krigskonsten. Det första svartkrutet. var s k mjölk., kännetecknat av snabb antändning och med kraftig explosiv verkan. Detta k. ersattes under 1400-talets början av det kornade krutet., som hade långsammare antändning och därmed var säkrare för både eldrör och skytt. Krutets tillverkning ledde till uppväxten av en europeisk industri med salpeterhyttor, träkolstillverkning vid milor eller genom torrdestillering i retorter. Handkvarnar, och senare stampverk, användes för pulverisering, blandning och hopbakning. Behovet av svavel föranledde en ökad handel med vulkanförsedda länder, bl a av Sicilien och Island. Krutet användes först i samband med fyrverkerier. Först o år 1300 började det brukas i en effektiv krigföring.