Växtornamentik

VIK: Växtornamentik är sparsamt brukad i Norden vid sidan av den dominerande djurornamentiken. Växtornamentik har emellertid varit på modet både i det frankiska rikets kulturkrets och i Orienten, varifrån såväl färdiga föremål med växtornamentik importerats, som de svaga impulserna till en inhemsk växtornamentik. Under yngre vikingatid synes vissa av växtornamentikens motivdetaljer införlivas i djurornamentiken såsom bladflikar. MED: Växtornamentik. Den folkvandrings- och vikingatida konsten i Norden dominerades av sin djurornamentik. Med impulser utifrån följde visserligen vegetativa motiv, som dock inte förmådde rota sig förrän under vik-talets slutskede. Den första nord. växtornamentiken har en egen, helt unik karaktär. Växtrankorna behåller visserligen sin antika grundstruktur men kompletteras av detaljformer lånade ur den inhemska djurornamentiken. Så har t ex de rankor, som smyckar Källungeflöjelns ramverk, kvar sin vågformiga rörelse, medan bladen ersättes av zoomorfa flikar hämtade ur djurornamentiken, vilken också fått släppa till de spiralformade element, som upprepas vid förgreningspunkterna. Samma spiraler har sedan 700-talet betonat djurens ledmarkeringar. Rankor av detta slag lever kvar i romansk konst, huvudsakligen i träornamentiken, men den ojämförligt största delen medeltida växtornamentik speglar paneur. förebilder, som vanligen har sina rötter i antik formtradition. Hit hör palmetter, vinrankor, akantus och andra bladverk, liljor, rosor, granatäpplen och livsträd av mångahanda slag. Växtornamentikens terminologi är diffus och flytande. I arkeol och konstvetenskaplig litteratur beskrives nära nog alla bladtyper som akantus, och det man benämner lilja utgöres i stor utsträckning av palmetter. Så är det t ex palmetter, som möter på Västergötlands många liljestenar. Palmetten hade redan i fornorientaliska kulturer livsträdsstatus, och de palmettformiga livsträd som förekommer på våra run- och liljestenar uppfattades som uppståndelsesymboler. Den tidiga romanska v. sådan den möter i Lunds domkyrka kunde i vissa fall stå de antika prototyperna nära, men i våra landsortskyrkor blandas impulser från olika håll och de ursprungligen förhållandevis realistiska formerna retarderas eller stiliseras ofta så långt att allt samband med både den antika formtrad och den botaniska verkligheten går förlorad. Gotiken kännetecknas av en gradvis orientering tillbaka mot större realism. Man börjar på nytt intressera sig för denna världen och dess i platonsk mening ofullkomliga former, vilket mot skedets slut ledde till att man ute i Europa kom att ägna sig åt ett direkt naturstudium. Det senare avsatte knappast några spår i sv. växtornamentiken. Men redan under 1300-talet utvecklades i kapitäl- och portalplastiken realistiska och botaniskt identifierbara bladformer, medan t ex kalkmåleriets stundom överrika v. bibehöll en i allt väsentligt dekorativ prägel fjärran från den biologiska verkligheten.