Dopfunt

VIK: Dopfuntar - som ju blev aktuella först när det fanns kyrkor finns i Norden ej bevarade från missionstiden. Kanske var de av trä. Från ca 1200 finns två bevarade träfuntar, där funten från Näs i Jämtland på cuppan visar en scen ur den nordiska mytologien, Gunnar i ormgropen. MED: Dopfunt. Kristus döptes i Jordan och under fornkristen tid förrättades dopen på samma sätt i tillgängliga vattendrag, men efter hand konstruerades speciella dopbassänger placerade i en för ändamålet uppförd byggnad, ett baptisterium. Norr om Alperna kunde dessa bassänger ersättas av i marken nergrävda vintunnor. En notis i Henrikskrönikan vittnar liksom Tamdrupaltaret om att liknande trätunnor under missionsperioden användes som d. här uppe i Östersjöområdet, och några av våra tidiga stenfuntar har en form och detaljgestaltning, som antyder att de utvecklats ur laggade träkärl. Våra bevarade medeltiden d. är med få undantag av sten, men träfuntar var sannol vanligen under missionsskedet, och under senmedeltiden förekom i brons gjutna varianter. De romanska stenfuntarna består vanligen av två delar, fot och cuppa (skål). Den senare är så stor, att barnet kunde nedsänkas i dopvattnet. Den var invändigt försedd med ett metallfoder och hade avtappningshål så att det heliga dopvattnet via den ihåliga foten kunde ledas direkt ner i den vigda jorden under kyrkan. Dopvattnet, vilket byttes endast en gång om året, skyddades av ett lock, som kunde vara så stort, att det krävdes en särskild hissanordning för att lyfta det. Många medeltiden d. är försedda med rika, ikonografiskt genomtänkta bildprogram, som ofta klart motiverade dopets mening och betydelse. Scener med Kristi dop, korsfästelsen och syndafallet är vanligen och har en lätt begriplig symbolisk innebörd, medan bildframställningarna i andra fall har mer perifer eller ingen alls anknytning till dopets sakrament.