Solur

Solur fanns redan under antiken men hade då ett något annorlunda funktionssätt. Orsaken till att det medeltiden solur uppkom var troligen klosterordnarnas behov att hålla dagens sex bönetimmar på riktiga tider. Under medeltiden fanns två typer av solur. Det äldre hade en lodrätt placerad visartavla, ofta huggen eller målad direkt på väggen, i vars centrum fanns en skuggivare som satt vågrätt. Dessa ur måste alltid vara placerade rakt i S. Uret visade de s k temporaltimmarna som innebar att dygnets ljusa del var indelad i tolv timmar. På så vis blev dagens timmar längre på sommaren än på vintern. De äldre medeltiden s. kunde p g a timmarnas skiftande längd bara visa ungefärlig tid. Vid mitten av 1400-talet fick soluren en annan konstruktion. Man placerade då skuggivaren snett, parallellt med jordaxeln och fick på så sätt en jämn tidsangivelse över såväl dygnet som årstiderna. Nu räknade man 24 timmar jämnt fördelade över dygnet. En fördel med den nya typen av ur var att det inte behövde placeras rakt i S. Visartavlan behövde inte heller vara lodrät. Ur av den äldre typen har i Sverige påträffats på några kyrkor på Öland. Ett tidigt exempel på den senare typen finns på domkyrkan i Linköping.