Brandgrav

STÅ-BRÅ: Brandgrav benämnes grav där den döde bränts (kremerats). I Anatolien (Turkiet) använde man sig av brandgravar redan under neolitisk tid. Seden att bränna de döda innan de begravdes förekomommer sporadiskt under äldre stenålder även i Sydskandinavien (Vedbaek Boldbaner). Under yngre stenålder och äldre bronsålder möter vi brandgravar enstaka gånger tex i Egtvedgraven i Danmark. I början prövar man sig fram litet och lägger de brända benen i en stor gravkista med kläder och gravgåvor precis som vid en begravning av ett obränt lik tex Håga. Senare läggs de brända benen i en mindre kista och slutligen når man fram till urnegrav- och urnebrandgropskicket. Från Sverige finns ex på tidig brandgrav i Bäckaskogs Kungsgård, Kiaby sn, Kristianstad kn, Skåne och i Norge har vi möjligen en brandgrav stenålder. VIK: Brandgravar. Den vanligaste formen är brandlager, vilket innebär att bålresterna, dvs brända ben, föremål, kol, sot och aska ligger utspridda på den forntida markytan. Ofta står ett lerkärl (se Keramik) med en del av de brända benen i brandlagret. Likbålet har stått antingen på gravplatsen - vilket ibland med säkerhet kan konstateras eller på en särskild bålplats, varifrån bålresterna har förts till gravplatsen. Ovanpå bålresterna har sedan en låg hög eller en stensättning byggts. Djurben, ibland i stora mängder, av häst, hund, nöt, svin, får/get och även katt och höns, dvs vikingatidens samtliga husdjur ingår ofta bland de brända benen. Andra typer av brandgravar, som framför allt förekommer i Sydsverige, är urnegravar, benlager och brandgropar.