Glasmålning

Glasmålningar var mycket vanligen även i landskyrkor under medeltiden. Med sitt milda ljus gav de sin prägel åt kyrkorummet. De är dock bevarade end i ringa utsträckning. I Norden är det bara på Gotland de kan studeras in situ, från perioden ca 1250 - ca 1370. Tekniskt består g. av bilder sammansatta av färgade glasbitar sammanhållna av blyspröjsar, som samtidigt ger den huvudsakliga teckningen. Detaljer i teckningen (anletsdrag, dräktveck etc) är målade på glaset med s k svartlod (blyoxid) som inbränts i glaset. Glasbitarna är färgade i massan genom tillsats av metalloxider. Det röda glaset är dock s k överfångsglas med enbart ytskiktet färgat. De medeltiden glasmålningarna utmärks av kraftfull teckning med starka färger, vilket innebär att mönstret och scenerna är urskiljbara på långt håll. Särskilt betydelsefulla blev glasmålningarna under gotiken då kyrkornas murar upplöstes i stora fönsterytor, som fortsatte portalernas och murarnas bildframställningar i färgrikt berättande scener. De ledande länderna för glasmålning har varit Frankrike, England och Tyskland (de äldsta från 1000-talet i domen i Augsburg), där de stora katedralerna (t ex Chartres) men även mindre kyrkor präglades av de färgrika glasmålningar. De gotl glasmålningarna, trol tillkomna i verkstäder i Visby, har huvudsakligen mottagit impulser från ty. glasmålningshyttor. De äldsta från ca 1250 (Dalhem, Endre, Rone) har en tydlig ty.-bys. påverkan i mörka färger, medan de höggotiska g. i t ex Alskog, Burs, Lye kännetecknas av ljusare färger och en mera realistisk skildring i de berättande scenerna. Det hårda klimatet i Norden har varit ödesdigert för glasmålningar, men främst har dock en ny syn på kyrkorummet samt behovet av starkare ljus medfört att en så liten del av det en gång så rika beståndet av glasmålningar bevarats.