Säng

VIK: Sängar, dvs fristående möbler, var lyxinventarier; några exemplar är kända från praktgravarna vid Oseberg och Gokstad. Dessa sängar kan med våra mått mätt ha underliga proportioner, de är ibland nästan kvadratiska och ibland har de inte full kroppslängd på någon ledd; den största sängen i Oseberg var ca 2 m i fyrkant, medan de mindre mätte ca 1,15 x 1,75 m. Den stora sängen från Oseberg har huvudändans hörnstolpar skurna som höga breda ståndare med krökta djurhuvuden som avslutning. Från Gokstad härrör en säng med profilerade hörnstolpar, som är konstruerad som en byggsats och kan tas isär och sättas ihop med pluggar. För bekvämlighetens skull bör sängarna ha varit högt uppbäddade, kanske med granris närmast den glesa spjälbottnen och sedan med fjäderbolstrar och fällar. MED: Sängar var under medeltiden antingen väggfasta eller fristående, s k ståndsäng. Bänksäng. var väggfast, utförd i skiftesverk eller snickeriteknik, avsedd för en eller två personer. Denna föregångare till den fristående sängen finns bevarade i enstaka bodar och loft. Ståndsäng var en helbyggd säng i form av en fyrkantig låda, under tidig medeltiden oftast utförd i stolpkonstruktion. Sängen från Öje kapell (Dr) är trol från medeltiden. Flera avbildningar på kyrkmålningar och dopfuntar visa ståndsängar med svarvade eller rundskurna stolpar. Vid arkeol utgrävningar i bl a Lund, Söderköping och Uppsala har sådana svarvade stolpar påträffats, som kan ha ingått i säng- eller stolkonstruktioner. I S Råda ka (Vr) finns en fållsäng avbildad, ett slags hopfällbar säng. Att senmedeltiden:s fristående sängar kunde vara försedda med sänghimmel och sängomhängen framgår av tidens bokmåleri och altarmålningar från kontinenten.