Borg

Borg, befäst plats avsedd som ständigt eller tillfälligt skydd för storman, ätt e dyl. B. kunde tjäna som både försvarsanläggning och bostad. I Europa når b.-byggandet sin höjdpunkt under 11 - 1200-talet och under 1400-talet sker en funktionsutveckling så att bostadsändamålet skiljs från försvaret; de nya slotten förekommer vid sidan av kraftigt utbyggda fästningar. B. anlades på platser lämpliga ur försvarssynpunkt, på holmar och uddar i sjöar, på höjder o dyl. De små enkla b. kunde bestå av ett stentorn omgivet av palissader, vallar och/el gravar. De större anläggn kunde ha en för-b. för ekonomihus samt en huvud-b. med huskomplex för borgherren, omgivet av ringmur eller gravar. B:s utseende och funktion förändras med krigskonstens utveckling. Höjdförsvaret från torn och murkrön överges efter hand och murar försvaras i stället genom lågt placerade kanongluggar. Under vasatid ersätts ringmurarna av väldiga jordvallar med stor motståndskraft. En rad kastaler uppfördes längs den sv. östkusten under Knut Erikssons tid (död o 1195), som skydd mot anfall från andra sidan Östersjön. Kastaler kom senare att ingå i vissa större b.-anläggn, t ex Borgholm, Kalmar och Tre Kronor i Sthlm. Kalmar slott i dess äldsta skede med kastal och salbyggnad var ett residens av kontinental typ, Näs på Visingsö (nu i ruin) var ett annat. Den politiska oron i landet gav vid denna tid ett stort antal b. av kontinental typ i t ex Sthlm, Kalmar, Borgholm, Västerås och Örebro. Samtliga förändrades helt på 1500- och 1600-talet. B. fick med tiden ökad militär och politisk betydelse. Innehavet av dem kunde betyda makt över riket. Genom Alsnö stadga 1280 lades grunden till ett feodalt länsväsen, vilket medförde att många b. uppfördes som residens för kungens fogdar och länsherrar, Stegeborg i Ög, Tälje hus vid Södertälje, Stäkeholm i Västervik och Nyköpingshus är ex på detta. B. blev centrum i resp förvaltningsområde. Många av dessa b. var kastell, dvs fyrlängade anläggningar med hörntorn, en influens av Tyska Ordens b.-arkitektur. Vid slutet av 1200-talet byggs kungl b. där försvarsfunktionen fått ge vika för prakt och kom fort, Alsnö hus (se Adelsö) är ett sådant ex, ev även Magnus Erikssons gård i Vadstena (se Palats). Även kyrkan manifesterade sin makt i brobyggande (se Almare-Stäket, Biskops-Arnö). Adelns b. var ofta befästa storbondegårdar, t ex Vädersholm i Vg och Hultaby i Sm, båda trol från 1300-talet. Torn-b. lever kvar i Norden under medeltidens andra hälft och Kärnan i Helsingborg ger en föreställning om dess senmedeltiden utveckling. Efter hand ersätts stentornet av det fasta huset, dvs det rektangulära stenhuset i flera vån med skytteloft och andra försvarsanordningar. Glimmingehus i Skåne är det bäst bevarade ex på denna typ. Även Viks hus i Up var ett fast hus, ursprungligen nio vån högt. Vid sidan av befästningar av sten fanns under hela medeltiden anläggningar av trä. Den gamla nedärvda timmerarkitekturen levde ofta kvar på herremännens gårdar och även fogde-b. kunde vara av trä. Märkligt är att Älvsborgs fästning vid Göta älv, ett mkt betydande fäste, var ett blockhus. Under Kalmarunionen förbjöd drottning Margareta 1396 adeln att uppföra nya b., ett förbud som gällde fram till slutet av 1400-talet. Detta förbud beaktades trol inte särskilt mkt. De flesta mer eller mindre välbev adels-b. är från denna tid. Gustav Vasa förbehöll sig rätten att förfoga över Kronans slott och län varigenom det medeltiden länsväsendet förändrades och b.-byggandet bestämdes av kungen. Gripsholm, som brukar kallas Sveriges sista medeltiden b., är ett uttryck härför. (Se även Donjon, Motte.)