Tegel

Tegel (fsv. tighl) når Norden under 1100-talets andra hälft, ett revolutionerande material, enkelt att framställa och transportera. I många fall (t ex Lödöse, Vadstena) har man uppfört tegelugn på platsen. Tegel kom till användning både till profana byggen, (t ex Alsnöhus, Up, före 1279, och palatset i Vadstena, 1200-talets andra hälft) och till kyrkobyggen. Tekniken tycks först ha nått Danmark; tidiga är Gumlösa (invigd 1191) och Maglarps k:or (1100-talets andra hälft; båda Sk). Tegel användes framför allt av dominikaner och franciskaner, som under 1200-talet etablerade sig i Norden och byggde stora predikokyrkor i städerna. I landskyrkorna kombinerades t. med stenarkitektur, i portaler, fönster, pelare etc, som dekorativt element (jfr Blindering) och var förutsättningen för välvningens stora genombrott under 1400-talet. För de senare användningsområdena formades tegel också i många profiler (profiltegel, formtegel). Som dekorativ effekt användes ibland glaserade tegel (socklar, portaler etc). I korsvirke kunde t. användas som fyllning i facken. Tegelytor var ofta rödmålade, med vita fogmarkeringar. Av takteglet förekom dels tegel i spånform, dels s k munk- och nunnetegel. Glaserade golvplattor av tegel, med eller utan stämpeldekor, har påträffats på många håll och har även tillverkats i Norden (Bistrup vid Roskilde).