Skelettgrav

Grav för människa där kroppen har lagts ned utan att ha bränts. I allmänhet ligger skelettet kvar i mer eller mindre anatomisk ordning. Har varit vanligt förekommande under mesolitikum och neolitikum in i äldre bronsålder. I många av dessa äldre gravar har kvarlevorna plockats runt efter förmultningen. Under yngre bronsålder och förromersk järnålder är det dock vanligare med brandgravar/kremationer. Under sen förromersk järnålder uppträder skelettgravar igen. Skelettgravar uppträder sedan i varierande omfattning under hela järnålder även om kremering återigen blir vanligast. Från folkvandringstid och framåt finns högstatusgravar med obrända personer i form av bland annat båtgravar, kammargravar och schaktgravar med och utan kista. Under yngre vikingatid blir jordandet, ofta i kistor, allt vanligare under kristen påverkan. Från 1100-talet och framåt är jordandet nästan helt dominerande fram till 1900-talets mitt.