Kalkmålning

Kalkmålningar utförs direkt på kalkputsad mur som al fresco (it.), på fuktig puts, eller al secco, på torr puts. Släckt kalk tar under torkningen upp kolsyra ur luften och omvandlas till kalciumkarbonat som ej är vattenlösligt. Vid al frescomålning läggs därför målningsgrundens kalkputs end på så stor yta i taget, som konstnären kan bemåla innan den torkar. Målningen utförs med kalkäkta färger. Vid al seccomålningen utrörs färgpigmenten i kalkvatten. Tekniken var mycket vanligen under medeltiden och de sv. kyrkmålningarna är utförda på detta sätt. Det romanska måleriet har i allmänt ett omsorgsfullare tekniskt utförande än det gotiska, med hård, vit, glättad puts. Under denna period förekommer även dyrbara färgstoffer som lapis lazuli. I det romanska måleriet ställs figurerna mot en enhetlig fond i blått, rött eller gult. Under gotiken kommer däremot dessa färgfonder ur bruk och figurerna framträder mot den ljusa putsen, som ofta dekoreras med schablonmålade mönster. Färgerna har i de medeltiden målningarna till stor del bleknat eller förändrats genom kemiska processer. Så har t ex den klarröda färgen förvandlats till brunt eller svart. Den ursprungligen färgskalan har utgjorts av klart lysande färger: rött, rödbrunt, grönt, blått, gult, gulbrunt, svart och vitt. Vitt har använts för glansdagrar och för modellering ovanpå övriga färger. Det stora flertalet medeltiden utsmyckningar överkalkades under 16/1700-talet och har framtagits på nytt vid nutida restaureringar. Det romanska kyrkomåleriet i Sverige har framför allt influerats från Danmark och V och N Tyskland. De tidigaste utsmyckningarna utfördes av inkallade målare. Så småningom uppstod även lokala målarskolor. Utmärkande för det romanska måleriet är ett strängt kompositionsschema med väggarna indelade i horisontala figurfriser åtskilda av ornamentbårder. Äv det ikonografiska innehållet följer noggranna regler. I absidens hjälmvalv eller på det rakt avslutade korets östvägg återfinns normalt en Majestas dominiframställning. Av detta måleri från 11/1200-talet återstår end ett litet antal fragmentariska utsmyckningar (ex är Övraby, Vä och Finja (Sk), Lannaskede och Myresjö (Sm), Kaga och Fornåsa (Ög) samt Garda (Go)). Målningarna i Dädesjö (Sm) från slutet av 1200-talet tillhör det unggotiska skedet. Det helt bevarade trätaket med figurscener inom medaljonger har fått internationell uppmärksamhet. Under 1200-talet uppstår i Tyskland i samband med de nya valvkonstruktionerna ett arkitektoniskt-ornamentalt måleri, som i Sverige blomstrar ca 1250 - 1350, framför allt i kyrkorna på Gotland och i Mälardalen. Ex är Othem, Anga, Rone, Strängnäs domk:a. Av 1300-talets höggotiska figurmåleri är mycket litet bevarade. En speciellt intressant målningssvit utgörs av kormålningarna i Södra Råda (Vr), daterade 1323. Med 1400-talet följer en rik differentiering av det sv. kyrkomåleriet och ett mycket stort antal mer eller mindre välbev utsmyckningar återstår. Det senmedeltiden måleriet kännetecknas av en stor motivrikedom med skildringar ur såväl Gamla som Nya Testamentet och helgonlegenderna samt utfyllnadsscener i form av vardagsbilder och drolerier. Grafiska förlagor spelar under denna period en stor roll, framför allt den s k Biblia Pauperum. Flera konstnärsnamn är också kända från denna period, t ex Johannes Rosenröd, Johannes Iwan, Nils Håkansson, Peter, Amund. Den mest kände är Albertus Pictor (Albert målare), verksam i Mälarlandskapen ca 1465 - 1509.