Kyrklig dräkt

Dräkt, kyrklig. medeltidens prästerliga dräkten utvecklades ur den gr.-rom. antikens profana dräkter. Den mässfirande prästen eller biskopen var iförd en rad plagg över varandra. För varje plagg lästes vid påklädandet en särskild bön. Först påtogs huvudlinet (amictus, humerale), en rektangulär, vit linneduk, ca 90 x 60 cm, med band från två hörn. Det bands över huvudet och fälldes sedan ned som en krage över övriga plagg. Därefter kom alba (lat. "vit", fsv. mässusärkr), mässkjorta, fotsid klädnad av linne, antingen använd separat eller som underplagg, på ärmar och vid nederkanten fram- och baktill prydd med rektangulära broderade tygstycken, parurae. Kring alban knöts ett smalt skärp, cingulum, som också fäste en stola (orarium, korsband), ett 2 - 3 m långt, 5 - 10 cm brett band, som lades runt nacken och på prästen i kors på bröstet, medan biskopen bar ändarna fritt hängande. Handlin (manípulus), ursprungligen en torkduk av linne, var ett 5 - 10 cm brett band, som lades på vänstra underarmen. Över detta bars en mässhake (cásula, lat. "litet hus, fsv. messehakel), ett ärmlöst plagg, som under tidig medeltiden var vid och klockformad, men från 1200-talet avkortades och gjordes öppen i sidorna. Diakonerna bar i stället för mässhake dalmática, ett plagg med vida ärmar och två lodräta band, clávi, som från axlarna till fållen löpte på bak- och framsida. Vid vissa mässor bar biskopen dalmatica under mässhaken. Vid högtidliga gudstjänster utanför mässan bars i stället för mässhake en korkåpa (cappa eller pluviále, lat. "regnrock"), utvecklad ur samma antika plagg som mässhaken, en vid, ärmlös mantel, ursprungligen med kapuschong, på 1200-talet utvecklad till en styv broderad sköld, clípeus, ofta avslutad med tofs eller infattad sten. Röcklin (superpellicium, lat. "över pälsen") var ett överplagg av linne med stor vidd, avsett att i kalla Norden bäras över pälsfodrade underplagg. Röcklin kan även betyda rochéttum, ett plagg som i stället för alba bars av biskopen, då han inte använde mässhake. Till biskopens skrud hörde även mitra (fsv. biskopshatter), en huvudbonad med två spetsar, före 1200-talet placerade över öronen, därefter över panna och nacke, där två band, ínfulae, hänger ned. På händerna bars handskar, chirotécae, och på höger hands ringfinger biskopsringen, annulus. På fötterna bars sandaliae, liturg skor av tyg. Biskopsstaven, kräklan, eg en herdestav (fsv. biskopskryckia) är en stav, vars spiralkrön kunde ges en mycket rik utformning i elfenben, förgyllt silver eller emaljarbete. Vid överdelen hänger en ca 50 cm lång linneduk, sudarium, (svetteduk), så att assistenterna kunde hålla staven utan att vidröra den. Pektoralkors, (crux pectorális, bröstkors), kors i kedja, ibland med relik, hörde från o 1200 till biskopars och abbotars ämbetstecken. Ärkebiskopen bar över axlarna ett pallium, ett ca 10 cm brett vitt ylleband, prytt med svarta eller röda kors. Detta skulle, om möjligt, personligen hämtas hos påven. Framför ärkebiskopen bars en korskrönt stav.