Garvning

STÅ-BRÅ: Garvning av skinn och hudar torde ha skett redan tidigt under stenåldern. Det enklaste sättet att garva är att torka huden och sedan bearbeta den mekaniskt tills den blivit mjuk. Fettgarvning bör också ha varit känt tidigt. Sältran kan ha varit ett vanligt garvningsmedel för sälskinn. Urin- och barkgarvning kan också ha förekommit. MED: Garvning av läder utfördes enl olika metoder, av vilka bark- och alun-g. var de vanligaste. Även sämsk-g. och beredning av pergament förekom. Till en början utförde olika läderhantverkare g., t ex sko-, handsk- och pungmakare, remsnidare m fl. Efterhand uppträder garvare som en spec yrkeskategori, men jämsides med dessa fortsatte t ex skomakare att garva själva. G. kontrollerades noggrant. Det var viktigt att lädret genomgarvades för att förhindra spjälkning. Stora mängder av läderfynd vid arkeol unders visar att så ofta ej skett. Förutom läder har andra rester av g. påträffats, t ex ett stort, laggat garverikar från 1300 - 1400-talets Uppsala, samt hår- och skavknivar.