Rakkniv

STÅ-BRÅ: Som ett slags rakknivar torde man under stenåldern ha använt rakknivsvassa flintspån för att till funktionell längs skära av ett ständigt växande hakskägg och huvudhår. Under äldre bronsålder börjar i det nordiska materialet förekomma små eneggade bronsknivar, som tolkats som rakknivar. Ofta har dessa elegant utformade, gjutna handtagsavslutningar i olika fasoner; vanligt var ganska små naturalistiska hästhuvuden, men även hjulkors, människohuvuden mm förekommer. Handtagsavslutningarna var under äldre bronsåldern vanligen framåtböjda. Under yngre bronsålder var handtaget som regel utsmitt och bakåtböjt till ett mer eller mindre fågelhuvudliknande handtag eller senare upprullat bakåt i spiral. Under period V förekom också en rektangulär rakkniv främst i Danmark. Handtaget var något smalare än själva klingan. Under äldre bronsålder förekom på klingan på somliga rakknivar enkla punsade linjeornament och under yngre bronsålder möter man ibland punsade och ibland möjligen gjutna figurornament, som delvis har släktskap med hällristningsbilderna. Under slutet av bronsåldern finner man från Mellaneuropa importerade rakknivsformer som tex den cirkelsegmentformade rakkniven som ibland har en förtjockad rygglinje och någon gång var försedd med gjuten plastisk ornamentik. Rakknivar kan ibland vara framställda av begagnat material, tex avbrutna breda halsringsavslutningar, eller bleck från ett importerat bronskärl eller pincettskänkel. I Central- och Sydeuropa förekommer också tvåeggade rakknivar. MED: Rakkniv, ett vanligt toalettredskap redan under förhist tid. I medeltiden fyndmaterial är rakknivar sällsynta trots att modet för de högre stånden föreskrev slätrakning, särskilt under 1100-talet och början av 1300-talet.