Segel

VIK: Segel - segling. Vikingaskeppet förde ett råsegel, mestadels troligen av vadmal. Många är teorierna om att vikingarnas vadmalssegel var försedda eller prydda med band i olika färger eller sydda i våder med dessa markerade. Ett sådant förhållande skulle förklara de rutade seglen avbildade på det gotlänska bildstenarna Likaså har tolkningarna av repanordningarna i seglens underkant varit flera. Det troligaste är väl att dessa utgjort någon form av skotanordning. Av de beräkningar som gjorts, främst på Gokstad-skeppet, får man en mast på 10 m, en rå på ca 12 m, en segelhöjd på 6 m och en segelyta på ca 72 m^2. Olika rekonstruktioner har gjorts och segelytorna växlar mellan 60 och 90 m^2. Med tanke på Gokstadskeppets längd, 24 m, och dess deplacement 20-30 ton, är t o m 90 m^2 väl litet. Det har säkerligen kunnat föra en ännu större segelyta. Riggen bestod av mast och segel, vant och stag, boliner, skot, betås och spridstänger och troligen även brassar, även om avbildningar med sådana nästan helt saknas. I båtfynden har påträffats riggdetaljer av olika slag såsom block av trä i Gokstad-skeppet, klampar med urtag för betås eller spridstänger, vant och stag av bast eller hampa, vantringar av järn etc De enda fynd som tytts som rester av segel är små tygrester från Oseberg - och Gokstadskeppen. Fyndet från Gokstad utgörs av vadmal med påsydda röda band av tyg samt rester av tåg av hampa. Tygklumpen från Oseberg består likaså av vadmal och tågvirke. Enligt de tanktester och försök med repliker som gjorts har en båt som Gokstad säkerligen kunnat pressas upp i hastigheter på 11-14 knop, i alla fall på slör och läns. Genomsnittshastigheten ligger troligen på 5-8 knop. Nämnda hastigheter stämmer också väl överens med sagornas uppgifter om överseglingar, dagsetapper och distanser. Vikingatidens skepp bör även ha varit ypperliga för rodd. MED: Segel. Den dominerande segeltypen under medeltiden var rå-segel. Mot slutet av 1400-talet började man sätta ett nytt segel uppe i märsen och vid samma tid kom blindan, ett litet segel under bogsprötet. Vid mitten av 1500-talet förde t ex ett stort tremastat skepp regelmässigt sex segel, blinda, två segel på fockmasten, två på stormasten och ett på mesanmasten. Det sista var vid denna tid alltid ett trekantigt latinsegel. Latinsegel nådde Östersjöområdet under 1400-talets senare hälft, ungefär samtidigt som kravellbyggnadsmetoden