Spån

Spån slås från en kärna. Därefter kan de antingen användas direkt, då de får vad som kallas bruksretusch eller också vidarebearbetas med slag eller genom att små avslag slås ifrån dem, så kallade retuscher. Med slagens och retuschernas hjälp kan spånen omformas till pilspetsar, borrar, skrapor eller knivar. Slås ett eller två avslag från dem kan en stickel skapas. Kategoriseras ett föremål som enbart spån har det emellertid inte vidarebearbetats alls. Spån skiljs från avslag genom att vara minst dubbelt så långa som de är breda. Spån är också förhållandevis tunna och deras tjocklek är inte större än som mest två tredjedelar av deras bredd. De har någorlunda parallella långsidor och på motsidan löper en eller flera åsar. Dessa är spår efter tidigare avspaltade spån. Dessa avspaltningsytor ska ha samma slagriktning som spånet. Spån skiljs från mikrospån genom att vara 8 mm breda om västsvensk terminologi följs, och minst 10 mm breda enligt skånska kriterier. Fragment av spån kan antingen ingå i gruppen spån eller registreras som spånfragment beroende på ambitionsnivån. Spån slås med direkt hård teknik eller indirekt mjuk teknik och spånteknologi är vanligast på täta bergarter som flinta. Även spånteknologi använd på kvarts har emellertid observerats. Mats P Malmer har i Sten- och bronsålderns ABC definierat spån på följande vis: "Spån är ett långsmalt avslag som är basmaterial för flera olika typer av smärre föremål. i Norra Europa mestadels av flinta. God spånteknik innebär att spånen är nästan jämnbrett och har två raka eggar samt lämnar två likaledes raka, uppstående åsar på spånkärnan som den slagits från. Varje spån har en eller två, någon gång ännu flera längsgående åsar."