Båtgrav

Båtgravar. Bland de vikingatida brandgravarna innehåller många brända båtar. Detta kan utläsas av rester efter en större mängd järnnitar (av den typ som användes till båtar) i brandlagren. Detta gravskick, bränning i båt och en hög uppkastad över bålresterna, finns beskrivet hos den arabiske resenären Ibn Fadlan som på 920-talet åsåg begravningen av en nordbohövding i närheten av Bulgar vid Volga. Men även den vendeltida gravseden med obrända båtar fortsätter under vikingatiden: i Uppland på båtgravfälten Vendel och Valsgärde samt Tuna i Alsike liksom också i Arby, Rasbokil och i Gamla Uppsala; i Västmanlad Tuna i Badelunda (fig s 41) och Norsa i Köping. Intressant är att båtgravarna i Vendel och Valsgärde innehåller exklusivt manliga begravningar, bägge könen finns representerade i Tuna i Alsike och Gamla Uppsala, medan enbart kvinnor begravts i båtgravarna i Tuna i Badelunda och i Norsa. Båten som gravform kan eventuellt förklaras som symbolik förknippad med Frö-kulten. Verkliga skeppsgravar förekommer i Norge (Borre, Gokstad, Oseberg, Tune) och i Danmark (Ladby).