Släde

VIK: Slädar, som ju byggs av trä, har endast i undantagsfall bevarats från vikingatiden. Ett sådant undantagsfall är graven i Oseberg, där man fann fyra slädar. Dessa var konstruerade med ett underrede med två medar samt en lös "karm", dvs en öppen "låda" att sitta eller lasta saker i. Tre av de fyra Osebergs-S. var mycket rikt snidade och skulpterade medan den fjärde var enklare. Även i Gokstadskeppet påträffades en släde som dock var betydligt enklare än de i Osebergsskeppet. Enkla slädar på skidmedar med upphöjda spetsar torde ha varit mycket vanliga. Slädar användes också i vattensjuk terräng och även som släpor i grästerräng. Slädar finns avbildade på gotländska bildstenar från 1000-talet. MED: Släde kallas ett sådant vinterfordon, där lasten är förhöjd över markytan genom fjättrar som intappats i medarna. Slädar är kända redan genom förhist fynd i ett flertal olika typer. Inom de N delarna av Skandinavien och Finland var s. en förutsättning för bosättning och näringsliv. Den smäckra med en stång handdragna skidsläde kom i första hand till användning i samband med vinterjakten. Emellertid har slädar, särskilt i mellansv. bygder även brukats sommartid på icke snötäckt mark i samband med slåtter och skörd. Redan på Gokstad- och Osebergsläden hålles meden och sidstängerna samman av naglar eller bindfjättrar. Av östligt ursprung är en konstruktion där fjättrarna sammanhålles av omvikta bankar som i sin tur uppbär lastflaket. Denna typ är känd från medeltiden genom en fi. kyrkomålning (Pernå) och genom en vinjettbild i Codex Aboensis. Gentemot dessa bundna slädtyper står den snickrade släden, där de olika delarna hålles samman genom att vara tappade i varandra och förreglade genom kilning eller nagling. Genom att naglarna går genom medarna måste dessa förses med skoning av trä eller järn. Till andurstång, en term som förekommer redan i den äldre Västgötalagen, valdes särskilt hårt virke. Slädar i denna utformning kom till stor användning under medeltiden och försågs då med överrede av skilda slag, låd- eller kistformat eller bestående av ett halvrunt flak. Slädar som åkdon för personbefordran är tidigast säkert känd genom avbildningar på gotl. bildstenar (Levide, Sproge). På Sprogestenen synes man kunna urskilja uppstående fram- och bakgavlar, som fallet också är på slädbilder på Överhogdalstapeten. Här sitter de åkande i slädkorgar men även andra former har varit i bruk. Så har särskilt i Nordsverige brukats slädar, där den resande låg nedbäddad i den långa korgen såsom i en senare tids norrländska rissla. Slädarna drogs antingen av en häst, varvid nyttjades lösa skacklar, på olika sätt fästa vid medarna, eller också drogs slädar, främst i S Sverige, av ett oxpar, kopplat till en fimmelstång.