Djurornamentik

VIK: Djurornamentik. Ornamentiken i Norden har som "specialitet" sedan äldre järnålder haft djur som huvudmotiv. Dessa djur, fantasidjur som ibland har karaktär av hästar, galtar, ödlor, fåglar o a specificerade djur, har i århundraden sträckts och tänjts, vridits och tryckts ihop för att fylla sin uppgift att dekorera olika föremål. Under vikingatiden genomlever djurornamentiken sina sista faser för att vid övergången till medeltiden i den romanska konsten ge upphov till bevingade drakar men också överflyglas av växtornamentiken. MED: Djurornamentik. Bildkonsten i Sverige dominerades från 500-talet fram i 1100-talet av en särpräglad d. Den lånades ursprungligen från germ. stammar på kontinenten, men fick i Norden sin egen profil och följde här en självständig, starkt traditionsbunden utvecklingslinje, som kännetecknas av en stram, långt driven stilisering och lineär elegans utan motstycke i det samtida Europa. Den sista fasen i denna i huvudsak inhemska utveckling har fått beteckningen Urnesstil (se Urnes & Urnesstil i Vikingatiden ABC). Till denna stilgrupp föres bl a huvuddelen av våra mellansv. runstenar, vars inskrifter och symboler vanligen har ett entydigt kristet innehåll, medan formen är inhemsk och om man så vill hednisk. När det gäller föremålsgrupper av detta slag, dvs portaler och minnesstenar, fanns en inhemsk trad att bygga på, men för huvuddelen av den nya religionens kultutensilier saknades en sådan och i dessa fall måste förebilderna lånas från det kristna Europa. Mycket tyder också på att kyrkans företrädare såg med misstänksamhet på den nord. ornamentiken och föredrog romanska framställningar, som hade ett entydigt kristet symbolinnehåll. Det dröjde heller inte länge förrän konsten också i vårt land dominerades av eur. mönster. Det förekommer dock undantag. De konstnärer, som skapade antemensalet i Lisbjerg, visar stolt fram hela sin paneuropeiska motivrepertoar och i deras katalogartade redovisning återfinnes också reminiscenser ur inhemsk d. Liknande ormslingor återfinnes på en dopfunt (?) i Ytterselö i Sö. I Kungsåra (Vs) och i Vamlingbo på Gotland blandas kontinentalromanska stildrag med inhemska utan att i eg mening ge upphov till stilsammansmältning. Längst lever den inhemska d. i folkkonsten, där man i vissa fall anar folkvandringstida drag ända fram i modern tid (jfr Träornamentik). Det faktum att vi med kristendomens införande förlorade vår konstnärliga egenart innebär inte att all d. försvann. Den inhemska tenderade visserligen att försvinna, men den ersattes av en d. som i det kristna Europa utvecklats ur antika förebilder, dvs något mer realistiska framställningar, som dock fortfarande hade en utpräglat ornamental karaktär. I sv. medeltiden konst bibehöll dessa djur, lånade ur den klassiska formtraditionen, ofta sin romanska prägel ända fram till reformationen, och i t ex folkliga textilier har fornorientaliska prototyper levt kvar fram i våra dagar.