Diakon

Diakon (gr. diákonos, tjänare) skötte i äldsta tid ekon och sociala uppgifter i kyrkan och hade en vigningsgrad närmast prästens. Han ägde också rätt att predika och döpa. Vid mässan läste han evang. Vid d.-vigningen mottog d. en evangeliebok, samtidigt som han mottog handpåläggning och ikläddes sina liturgiska plagg (dalmatikan och stolan). Under medeltiden reducerades diakonatet till att vara en vigningsgrad, medan de gamla icke liturg funktionerna sköttes av olika tjänstemän. I domkapitlen var ärke-d. ofta beklädd med uppdrag som biskopens närmaste man i förvaltning av biskopsstolens egendom samt i utövande av jurisdiktionen (utanför botsakramentet). Subdiakonatet räknas trots att vigningen inte är ett sakrament till de högre vigningsgraderna. Sub-d. hade sin funktion vid levitmässan, där han läste episteln. Vid vigningen skedde ingen handpåläggning, men väl överräckte biskopen kalk, paten och epistolarium. Sub-d. förpliktade sig till celibat och korbön eller läsning av breviariet. Under medeltiden stannade flera klerker vid denna grad. Eftersom äldre scholarer vid domkyrkorna kunde mottaga vigning till sub-d. och d., började man använda benämningen d., på sv. djäkne, resp mässdjäkne. Detta blev slutl beteckningen för scholarer, skolyngling, student, skolgången person samt även använt som släktnamn för frälsesläkter.