Romansk stil

Romansk stil (romanik), beteckning för konsten i det rom.-kat Europa från ca 1050 och till gotikens genombrott o 1200. Den övre tidsgränsen får dock när det gäller nord. område flyttas fram till senare delen av 1200-talet. R. är den första allmäneur. stilarten. Som stilbestämning på de olika konstyttringarna under denna långa tid är den dock inte adekvat och betecknar till skillnad från den betydligt enhetligare gotiska stilen mera en tidsbestämning än vissa absoluta stilistiska egenskaper. Pga att rundbågen är ett karakteristiskt element i arkitekturen har den romanska byggnadsstilen även fått beteckningen rundbågestil. Inom den romanska bildkonsten och arkitekturen förekommer en mängd lokala varianter. Grundläggande för arkitekturen var dock det additiva systemet, dvs att byggnadens olika partier fogades till varandra som byggklotsar och att rummets olika delar markerades tydligt i exteriören. De slutna murarna med trånga, rundbågiga fönsteröppningar artikulerades genom lisener, bågfriser, gallerier och gesimser. För interiören blev valvslagningen med tunnvalv, kryssvalv och så småningom även ribbvalv en nyskapelse (jfr Valv). Kyrkorna uppfördes i allmänhet som långhuskyrkor med separat, vanligen absidförsett kor. De större kyrkorna och katedralerna gjordes flerskeppiga och försågs med transept (tvärskepp), där mittkvadraten betonades starkt och ofta framhävdes i exteriören genom ett centraltorn. Byggnadens västparti utbildades till huvudfasad med rikt markerad portal och flankerande torn. Skulpturen underordnades arkitekturen och koncentrerades till portaler, kapitäl och lister (se Stenskulptur). Kyrkornas interiörer utsmyckades med monumentalmåleri (se Kalkmålningar) och glasmålningar och försågs med rikt prydda altaren med kultbilder (se Altarprydnader). Också konstarter som bokmåleri, guldmedskonst, textilkonst upplevde en rik blomstring under denna period. Inom den profana arkitekturen avspeglades tidens feodala samhälle i byggandet av borgar och befästningar. De olika konstarterna och stilimpulserna spreds genom den kat kyrkan och dess expanderande klosterväsende. Skickliga byggmästares och konstnärers förflyttning mellan olika furste- och biskopshov innebar dessutom en snabb förmedling av stilelement från ett geogr område till ett annat. Epoken kännetecknas i Sverige av en mycket hög kyrklig byggnadsaktivitet till följd av kyrkans snabbt växande maktposition understödd av kungamakten och stormannaklassen. De äldsta kyrkobyggnaderna utgjordes av stavkyrkor (se Träkyrkor). även senare användes i skogrika och fattiga områden trä som byggnadsmaterial. Stenkyrkobyggandet blev allmänt under 1100-talet och ett mycket stort antal av de bevarade medeltiden sockenkyrkorna går i sina äldsta delar tillbaka till den romanska epoken. Dessa oftast mycket enkla kyrkor uppfördes endast i kalkstens- och sandstensrika områden av huggen kvadersten. I övrigt var materialet vald och kluven marksten (gråsten) med huggen sten endast i omfattningar och hörnkedjor. Rikare utformade portaler och stenskulptur förekom endast i ringa omfattning när det gäller de ordinära sockenkyrkorna. Stenen, som var ett helt nytt byggnadsmaterial, fordrade utifrån inkallade byggmästare och stenhuggare, som förde med sig sina respektive hemområdens stilideal (jfr Byggnadshytta). Avgörande impulser kom från de stora domkyrkobyggena och de påkostade kyrkor som uppfördes under beskydd av konung eller biskopar och världsliga stormän i olika delar av landet. Utifrån dessa utbildades så småningom olika stilar. Så kan t ex inflytande från Lundadomen spåras i såväl de södra som de mellersta områdena av Sverige. Till de äldsta stenkyrkorna i Norden hörde de ursprungliga kyrkorna i Dalby och Lund, vilka uppfördes under 1000-talets senare del. I nuvarande domkyrkan i Lund, vilken har en invecklad byggnadshistoria med stilpåverkan från såväl Lombardiet som Rhenlandet, invigdes huvudaltaret 1145. Av de romanska domkyrkorna inom det medeltiden Sverige återstår däremot end vissa partier. Av speciellt stilhistoriskt intresse är också de äldsta kyrkorna i Sigtuna, av vilka dock endast ruiner återstår (ex S Per, S Olof). Sigtuna var kristendomens huvudort i Mellansverige och fungerade som stiftssäte fram till 1130-talet, då det ersattes av Gamla Uppsala. Dessa kyrkor, som uppvisar stilimpulser från bl a England, utmärktes av kraftiga centraltorn. Enstaka sådana östtornskyrkor förekommer förutom i Uppland även i Östergötland och Småland. Den för de enskeppiga sockenkyrkorna vanliga plantypen har däremot som oftast i Nordeuropa det eventuella tornet placerat i V. Genom cistercienserna tillfördes Sverige ett nytt kontinentalt inslag med favorisering av en strängare arkitektur utan dekorativ utsmyckning och med rakt avslutat kor med den karakteristiska trefönstergruppen. Ytterligare en speciell grupp utgör rundkyrkorna, förekommande främst i Sydskandinavien samt i Sthlms-trakten. Samma utpräglade försvarskaraktär finns hos ett flertal kyrkor på den smål. östkusten, samt hos de s k klövsadelkyrkorna på Öland med torn i såväl Ö som V. Ingen kyrka av denna typ är emellertid bevarade i ursprungligt skick