Riddare

Riddare (lat. miles, ty. ritter). Ridderskapet var på kontinenten under tidig medeltiden benämningen på den feodala krigiska överklassen. Fr o m 1100-talet blev r.iddartiteln mer exklusiv med anknytning till vissa ideal, såsom tapperhet och ädelmod. Riddare skulle vara tapper i strid, värna om kyrkan och beskydda kvinnor och svaga. Den ceremoni genom vilken r. tidigare myndigförklarats utvecklades med tiden till högtidliga riddardubbningar, riddarslag. I samband med denna avlade även riddare sin ed. Riddartiteln var således knuten endast till dem som dubbats. De lägre skikten inom det feodala krigsväsendet indelades i väpnare, svenner och knapar, vilka alla stod efter riddare i rang. Första gången riddarterminologin uppträder konsekvent i Sverige är i Alsnö stadga från o 1280. Den kom att tillämpas på den existerande stormannaklassen, nobiles regni, vars främsta medlemmar kallades riddare. Man kan i det skriftliga källmaterialet skönja ett visst motstånd mot de nya titlarna till en början. Vissa personer har föredragit att kallas nobiles trots att de varit dubbade. Ceremonielet i samband med dubbningar har bl a beskrivits av den heliga Birgitta och i Erikskrönikan. Dubbningarna kunde innehålla vissa religiösa moment och äga rum i kyrkan, men de kunde hållas i samband med furstliga kröningar, bröllop, besök o dyl. En lång rad dubbningar är kända huvudsakligen från 1300-talet. En kulmen nåddes på unionsmötet i Kalmar 1397 då 133 personer dubbades till riddare.