Runor

Runorna under vikingatiden. Runorna är en skrift som användes av en del germanska stammar under århundradena närmast efter Kristi födelse och framåt. I Skandinavien fick de en speciell utveckling och brukades där under vikingatiden och till medeltidens slut som en praktisk skrift. I vissa isolerade delar levde de kvar i starkt förändrade former in i sen tid, så t ex ändå in på 1800-t i Älvdalen i Dalarna. De äldsta inskrifterna med runor är från 200-t e Kr. De flesta av dem har påträffats i södra Skandinavien och Norge och består mestadels bara av ett eller två ord. De längre inskrifterna från denna äldre tid är svåra att tolka, eftersom den kulturella bakgrunden och människornas föreställningsvärld i stort sett är okänd för oss. Runornas ursprung är mycket omdiskuterat. Det står dock klart att de har skapats med ett medelhavsalfabet som utgångpunkt. Mycket talar för att det är ett alfabet från den italiska halvön, och då snarast det latinska, som givit impulserna till runorna. Själva ordet runa (i runsvenskan run plur runaR) för denna typ av skrivtecken är känt i runinskrifter från 300-t och framåt. På den västgötska Nolebystenen från o 600 har runmästaren huggit in: "Runor ristar jag, de från gudarna stammande" (raginakudo) och samma gudomliga ursprung tillskrivs också runorna på en av vikingatidens mest kända runstenar, Sparlösastenen från o 800 (runargARrAki(n)ukuta). (Runan p uttalades som th i eng their, thing.) Ordet runa och några med det besläktade ord betyder också "hemlighet; hemligt samtal, viskning" (jämför tyskans einem etwas in Ohr raunen). De nämnda betydelserna samt inskrifter som de ovan nämnda och inskrifter med verklig eller förment magisk karaktär har fått somliga forskare att hävda, att runorna har ett magiskt ursprung. Så är inte fallet. I de magiska inskrifterna beror magin inte på runorna i sig, utan på att de har använts i ett religiöst (magiskt) syfte. En jämförelse med andra alfabet visar att magiska föreställningar nästan alltid är förknippade med alfabetisk skrift (alfabetmagi), speciellt då i samhällen, där endast ett fåtal har varit invigda i skrivkonsten. Det bör därför understrykas, att runornas primära uppgift har varit att tjäna som språkliga tecken för skriftliga meddelanden. De flesta bevarade inskrifterna med de äldre runorna har varit ristade, skurna eller huggna in i beständigt material som sten, metall och ben. Detsamma gäller vikingatidens runinskrifter. Men av litterära källor som biskopen Venantius Fortunatus på 500-t vet vi att runorna vanligen skars in i trä. Dessa uppgifter har också bestyrkts genom de rikliga fynden av medeltida runinskrifter i trä från städer som Bergen, Oslo, Lödöse, Lund, Nyköping och Uppsala . Träet som material för att skära in runor i är sannolikt förklaringen till deras kantiga form och lodräta orientering. Genom att undvika vågräta linjer och mjukt svängda bågar och i stället skara lodräta eller diagonala raka streck över träets ådring blev det lättare att skriva och inskriften syntes även om träet svällde. Runorna var alltså en epigrafisk skrift - dvs en skrift som används för inskrift på föremål - under hela den tid den var i bruk. De kom aldrig att användas för skrift på papper eller pergament som den latinska och kyrilliska skriften. De fåtaliga "runhandskrifterna" får betraktas som de lärdas experiment. Runraden (eller futharken som den i nyare tid kommit att kallas, termen är först belagd 1675) hade en mycket fast ordningsföljd, som avvek helt från den som de klassiska alfabetena, bl a det latinska. Runraden var i sin tur uppdelad i tre grupper om vardera ursprungligen åtta runor. En sådan grupp kallades enligt traditionen för en ätt, dvs "enhet om åtta". Runornas fasta ordningsföljd i futharken och inom ätterna kom att spela en viktig roll, när runorna användes i lönnskrift av olika slag. En runa kunde således anges genom en numerisk uppgift, t ex i form av ett taltecken eller en talfigur, om ätten och runornas läge inom den (substitutionschiffer) eller anges genom att t ex betecknas med närmast föregående eller närmast följande runa (transpositionschiffer, "förskjutningschiffer"). Runorna avvek också från de klassiska alfabetena, t ex det latinska genom att de bar namn som var akrofona, dvs det första ljudet i runans namn angav det betydelseskiljande ljud som runan stod för. Den första runan i runraden bar sålunda namnet fe ("fä, boskap egendom") och nyttjades för ljudenheten, fonemet, f Den akrofona principen underlättade inlärningen och memoreringen av runorna men hade också den nackdelen, att en runas ljudvärde förändrades, om uddljudet i runnamnet förändrades eller försvann När uddljudande j- o 600 föll bort i de nordiska språken (jämför tyskans Jahr och svenskans år och äring) kom således jara-runan inte längre att stå för j utan för a. Under en period från 500-t till ett stycke in på 700-t förändrades språket i Norden, den s k urnordiskan, mycket kraftigt, bl a i fråga om ljudförrådet. Dessa förändringar återspeglas tydligt i användningen av runorna i det 24-typiga runalfabetet under samma period. Teckensystemet blev allt mindre lämpat för att beteckna uppsättningen av betydelseskiljande ljud i språket. Det slutliga resultatet blev en avsiktiktlig förändring av det 24-typiga runalfabetet genom en kraftig reduktion av antalet tecken från 24 till 16. Åtta av de 24 runorna försvann (w, e, é, o, p, d, g, ng) och två fick helt nya ljudvärden (J>a;a> nasalerat a). Ett nytt alfabet, det vikingatida, "yngre runalfabetet", skapades. Hur denna reduktion har gått till, om den skedde inom det äldre alfabetets ram eller inte och varför det nya alfabetet fick en i många avseenden så specifik utformning är omstritt. Någon övertygande och helt uttömmande förklaring har inte givits. Tillkomsten av det nya alfabetet innebär ett kraftigt brott med det tidigare systemet. Bakom den nya runraden står säkerligen en för oss okänd nyskapare som hade sinne för systematik, var rationellt lagd och som hade behov av ett enkelt och effektivt skriftsystem. På 700-t skapade han det nya systemet om 16 runor. Vart och ett av tecknen kan härledas ur det äldre alfabetet, även om de i några fall är kraftigt förändrade. De uppträder i samma ordning som i den äldre runraden med det undantaget, att R-runan placerades sist. Ur grafisk synpunkt bestod den väsentliga förändringen i att praktiskt taget varje runa i den nya runraden byggdes upp utifrån ett lodrätt streck (huvudstaven) av enhetlighet längd och att runorna särskildes genom snedstreckens (bistavarnas) läge, riktning och antal. I den äldre runraden bestod en runa i genomsnitt av tre stavar, i den yngre av två. Det gjorde att de nya runorna gick avsevärt snabbare att skriva. Däremot återgav det nya systemet de olika betydelseskiljande ljudenheterna i språket på ett mer ofullständigt sätt. Det begränsade antalet runor gjorde att de flesta tecknen blev mångtydiga. Runan i kunde stå för fonemet i eller e runan u för u, o, ö, a för a, e, ae, b för p och b, t för d och t men också för kombinationen nd och nt och k för k och g men också för ng och nk. Ibland betecknades också diftonger med en enda runa, t ex diftongen ai med runan i, medan nytillkomna vokaler ibland betecknades digrafiskt, så att runföljden ai kunde stå for ae. I skriften markerades inte heller längd, vilket gör att långa och korta vokaler samt enkla och fördubblade konsonanter betecknades med en enkel vokal- eller konsonantruna. Däremot utvecklades ett system att skilja ord eller satser åt med hjälp av skiljetecken i form av små lodräta streck, kolon, små kryss eller kors. Teckenreduktionen innebar att runristaren vältrade över ett större arbete på läsaren än tidigare. Skriften blev svårare att identifiera och avkoda i det nya systemet än i det gamla. Förståelsen underlättades dock, av det bevarade inskriftsmaterialet att döma, av en ganska konsekvent stavning, av ett relativt begränsat ordförråd och av de ofta schablonartade formuleringarna. Det nya alfabetet om sexton runor uppträder i olika varianter. En av dessa tycks först förekomma på danska minnesstenar vid slutet av 700-t. Dessa runor brukar därför ibland kallas danska runor. En vanligare beteckning är normalrunor. Det kan nämnas, att ett litet kopparbleck från Gotland bär en inskrift som tycks vara ristad med den 16-typiga runradens normalrunor. Blecket som arkeologiskt preliminärt daterats till början av 700-t har i sin inskrift 10 runor, bland dessa några med klar normalruneform. Dessa normalrunor fick en snabb spridning genom den danska seden att resa runristade minnesstenar, runstenar, efter döda anförvanter. Inskrifterna på dessa runstenar var nästan uteslutande ristade med normalrunor. Bruket att resa runstenar blev i Sverige ett mode, som framför allt blomstrade i Uppland under 1000-t. Från Sverige känner vi till drygt 2500 runstenar från denna period, av dem o 1300 från Uppland. Eftersom ristningar på förgängligt material som pinnar och skivor av trä till största delen har gått förlorade, har dessa "långkvistrunor" av eftervärlden betraktats som de vanliga runorna. Därav det något oegentliga namnet normalrunor. Vid sidan av dessa runor uppträdde i Sverige och Norge en något avvikande variant. Den väsentliga skillnaden mellan dessa runor och normalrunorna är att de har kortare bistavar. De brukar därför kallas kortkvistrunor eller med hänsyn tagen till spridning och förmodat ursprung, svensk-norska runor. Medan normalrunorna används för mer "monumentala" inskrifter, torde kortkvistrunorna ha varit det praktiska livets skrift och framför allt ha ristats i trä. Fynden av inskrifter med dessa runor är ytterst få om man räknar bort dem som uppträder på minnesinskrifter ristade i runstenar. Däremot har fynden en stor geografisk spridning, från Grönland och västerhavsöarna med norsk kultur över Kaupang, Hedeby, Birka till Ladoga i öster. Detta tyder på att dessa runor hör hemma i handelns värld och spritts genom sitt bruk i köpmanskretsar. Att de två varianterna av den vikingatida runraden inte har varit strängt avgränsade från varandra visar en mängd runstenar, där normalrunor och kortkvistrunor uppträder tillsammans. En ännu längre driven förenkling av runformerna i det 16-typiga runalfabetet visar de s k stavlösa runorna, som är kända genom ett tiotal runinskrifter i Sverige. I detta system slopades runornas huvudstavar så gott som fullständigt. Runans ljudvärde bestämdes i stort av bistavarnas läge, riktning och antal. Dessa runor har karaktäriserats som en snabbskrift till vardagslivets tjänst. Utvecklingen av en sådan "stenografisk" runskrift tyder på, att runor använts för uppteckningar av olika slag i långt större omfattning än vad man tidigare räknat med. Konsten att läsa och, i en viss utsträcknig, skriva runor torde inte ha varit begränsad till ett fåtal människor. Indirekt styrks detta av medeltida runfynd från Bergen, som hänger samman med undervisning i runkunskap. Många av de bevarade futhark-inskrifterna kanske också skall ses i ett sådant sammanhang. På 1000-t ökade den 16-typiga runradens möjlighet att mer exakt återge de olika ljudvärdena i språket. Genom ljudförändringar kom namnet på runan ass att ändras till oss varigenom distinktionen mellan u och o kunde anges, t ex i ordet totur, 'dotter', som tidigare skrivits tutur. Då utvecklades också ett nytt system att differentiera runornas ljudvärden genom stingning, dvs att placera en punkt eller ett kort streck på en flertydig runa för att ange ett skiljaktligt ljudvärde. Detta tillvägagångssätt användes först för runan i, som i sin stungna form betecknade e. På bl a de uppländska runstenarna förekommer de stungna runorna y, g och e. Senare kom runorna t och b i sin stungna form att beteckna d och p. Systemet utvecklades ytterligare i de medeltida runorna. Ursprunget till stingningen är okänt. Den successiva utvecklingen, regellösheten i de distinktiva dragen hos de stungna runorna och systemets ofullständighet (i samma inskrift kan stungna och ostungna former växla fritt) visar, att det inte var fråga om någon medveten och genomgripande reform. De stungna runorna påträffas aldrig, med något enstaka undantag, i den stora mängd av s k futharkinskrifter, som bevarats från vikingatiden och medeltiden. Det är därför missvisande att tala om det stungna runalfabetet, det helstungna gutniska alfabetet osv. De är lärda konstruktioner och dessa termer bör därför egentligen inte användas. Genom runstenarnas inskrifter har ett omfattande om än ganska enahanda språkligt material från vikingatidens senare del bevarats åt eftervärlden. Runinskrifterna är samtidsdokument och därigenom mycket värdefulla för kunskapen om det svenska språkets historia genom de upplysningar om syntax, formvärld och formförändringar samt ljudutvecklingar under förhistorisk tid de ger. Inskrifternas stora rikedom på personnamn, ibland också ortnamn, har blivit en viktig källa för namnforskare, medan de böner och den religiösa ordskatt som uppträder i många inskrifter ger upplysningar om det äldsta kristna ordförrådet och den kristna trons språkliga uttryck under missionstiden. Runinskrifterna är också en viktig primär källa för de historiska och bebyggelsehistoriska vetenskaperna. De berättar om färder åt öster och väster, både av fredlig och krigisk karaktär, men ger också vittnesbörd om vardagslivet i hemlandet. Runstenarna med sina kors och inskrifter är våra första kristna monument och visar genom sin spridning hur den kristna missionen försiggått. Somliga inskrifter kan också ses som "rättsdokument", som t ex klargjorde äganderätten till gården eller markerade dess gräns mot annan bebyggelse. I andra fall är innehållet av litterär karaktär, som kan vittna om en nu i övrigt försvunnen litterär tradition och kultur. Till samma bakgrund anknyter en del bildframställningar på runstenarna.