Skära

STÅ-BRÅ: Skära med ett eller flera flintspån insatta i ett knäböjt träskaft har påträffats i Norden. Denna form av skära förekom från slutet av stenåldern och trode vara den äldsta formen. Halvmåneformade skäror av flinta i elegant flathuggningsteknik, som också varit inpassade i knäböjda träskaft förekom också. Dessa anses ha varit använda till såväl lövtäkt som sädesavskärning. Flera av dessa skäror är uppskärpta många gånger och har förändrats i formen så att eggen blivit konkav och antagit nymåneform. Skäror av denna typ påträffas ofta i västra Sverige i depåer om 2-8 stycken skäror. I bohuslän har man funnit ett 50-tal dylika depåer. Dessa depåer har tolkats fruktbarhetsfrämjande offer. Flintskäran lever kvar långt in i bronsålder. Då förekommer det även böjda skäror av brons med förtjockad rygg och skaftknopp och en variant med ryggtappar för inpassning i skaft av trä. Skrapor med förtjockad rygg känner man från hela bronsåldern men skrapor med ryggtappar hör till yngre bronsåldern. MED: Skära. De två viktigaste typerna av skäror var vinkelskära och bågskära. På den senare är bladet halvmånformat. Vinkelskäran dominerade under yngre järnålder. Bågskäran fanns i Sverige åtminstone från 1100- och 1200-talet, men fick inte något fullständigt genombrott i hela landet under medeltiden. Under tidig medeltiden skars säden högt upp, under axen. Med bågskärans införande började en gradvis övergång till att skära säden längre ned.