Tunna

Tunnan var medeltidens viktigaste transportkärl. Liksom i senare tid brukades den främst för våta, feta och salta varor, men också vid transport av textila varor, böcker, dokument etc. I flera sammanhang var den laggade och täta t. en förutsättning för en hel näringsteknik. Detta gällde t ex den salta sillen men också köttvaror som permanent måste förvaras i saltlake. Den slutna tunnan blev också en viktig måttsenhet som kom att användas för spannmål, smör och andra viktualier. Ehuru laggningstekniken har förhist anor synes tunntillverkningen med sina högt utvecklade metoder först efter utländsk förebild ha blivit mera allmän under 1200-talet. Tunnor, sannol avsedda för saltsill har man funnit både i Danmark och i Skåne. Till den skånska sillmarknaden (se Skånemarknaden) förefaller köpmännen ha medfört laggar och band, varefter tunnor färdigställdes på platsen. Även från andra håll känner vi till att råmaterial på liknande sätt levererades till kustbygderna från inlandet med rikligare tillgång på lämpligt virke. I de medeltiden städerna var tunnbindarna en viktig yrkesgrupp. De tillverkade emellertid givetvis i första hand öppna laggkärl såsom kar, såar och fat, medan de slutna tunnorna i stor utsträckning slutligt monterades på det ställe, där de skulle komma till användning.