Kyrkogård

VIK: Kyrkogårdsfynd, speciellt gotländsk kategori av gravfynd, påträffade vid flera tillfällen på kyrkogårdar (särskilt S Gotland) norr om själva kyrkan. Här har kristna kvinnor från ungefär 1000-t:s mitt och framåt jordats i sina dräkter med spännen, smycken och de redskap som normalt hör till kvinnans dagliga utrustning. Begravningssättet skiljer sig från det på andra håll brukade kristna gravskicket, där liken läggs till sista vilan utan sina jordiska ägodelar. Från samtida hedniska begravningar på Gotland skiljer det sig egentligen endast i det att de kristna gravarna aldrig har försetts med matkärl; i hedniska gravar var det vanligt att ge den döde färdkost för sista resan. Att bara kvinnogravar påträffats på kyrkogårdarna beror på den följda ursprungliga uppdelningen i mans- och kvinnosida. Männen har begravts söder om kyrkan, och eftersom denna sida i motsats till den norra inte upphört att användas, har p g a ständig omgrävning inga vikingatida gravar här bevarats orörda. Nordsidan slutade användas som begravningsplats på ett relativt tidigt stadium, enligt en populär uppfattning därför att man trodde att kyrkan på yttersta dagen skulle falla åt norr och därmed hindra uppståndelsen. Först under 1800-t övervann man rädslan för gravar på nordsidan, och vid denna 1800-t:s och senare nordsidesexploateringar samt schaktgrävningar för åskledare o d har Kyrkogårdsfynd påträffats. Kyrkogårdsfynd har stor betydelse för kännedomen om den yngre vikingatidens formvärld och visar att traditioner från föregående århundraden i sina huvuddrag lever kvar i det närmaste oförändrad inemot år 1200. MED: Kyrkogård, avskilt och i regel inhägnat område kring en kyrka. Ordet k. betecknade under medeltiden även själva inhägnaden. Kyrkogården skulle enl landskapslagarna liksom kyrkan invigas av biskopen och återinvigas om den blivit orenad. Invigda begravningsplatser har funnits i anslutning till kyrkorna redan under missionstiden. Utom vid församlingskyrkorna fanns kyrkogårdar vid klosterkyrkor, hospitalskyrkor och vissa kapell. Normalt utbredde sig kyrkogården runt om kyrkan men oftast med större yta i S än i N, beroende på en folklig föreställning om att området N om kyrkan var olämpligt för begravningar. De bästa gravplatserna ansågs vara omedelbart intill kyrkans mur i takdroppet. Under tidig medeltiden förefaller man ha begravt män S, kvinnor N om kyrkan. Kyrkogårdens inhägnad var uppförd i timmerkonstruktion eller murad av sten eller tegel. Underhållet av den var uppdelat på socknens gårdar så att var och en svarade för en bestämd del. Äldre Västgötalagens uttryck för en sådan del, balker eller balke, är upphov till det i vissa delar av Sverige ännu använda ordet "kyrkobalk" som benämning på kyrkogårdsmuren. En timrad kyrkobalk av medeltiden typ finns bevarade vid S Råda ka (Vr). Steninhägnader försågs ofta med spån- eller brädklätt sadeltak och hade inte sällan hus- eller tornliknande ingångar, s k stigluckor. Ett välbev exempel på sådan murad inhägnad finns vid Vendels ka (Up). Kyrkogårdar användes under medeltiden utom för kyrkliga ceremonier och som begravningsplats även för andra ändamål - som allmänt samlingsplats vid möten och rådslag men också som plats för dans, lekar och upptåg vid t ex bröllop och på kyrkoårets större festdagar.