Fiskeredskap

MED: Fiskeredskap under medeltiden kan indelas i grupper efter fångstmetod: stick- och garnredskap för insnärjning resp instängning och fasta fisken. Metkrokar av olika material och utformning användes för skilda former av fiske med rev. Ljuster är ett gaffelliknande redskap att sticka fisken med. Det var fästat på en lång stång och väl lämpat för fiske på grunt vatten. Ett ljuster kunde vara utformat på ånga olika sätt med varierande antal tenar, med eller utan hullingar, beroende på vilken slags fisk som fångades. Med ljuster kunde man med fördel fiska nattetid. Fisken lockades med bloss. Garnredskap för insnärjning var nät av olika slag som antingen sattes stilla i vattnet eller släpades efter en drivande båt, drivgarns-/vrakfiske. Näten hölls lodrätt i vattnet med hjälp av tyngder, sänken, i nederkanten och flöten i överkanten. Några nät finns ej bevarade från medeltiden men väl sänken och flöten av olika slag. Av garn för instängning av fisken var noten det mest betydande redskapet. Noten drogs efter bottnen antingen mot land eller mellan två båtar. För att bedriva notfiske krävdes flera personers medverkan vilket innebar att fisket var organiserat i notlag. Noten var liksom håven, som även kan räknas till garnredskapen, ett rörligt redskap. Det fanns även metoder att med stillastående redskap stänga in fisken, som t ex olika typer av ryssjor och mjärdar. En särskild garnryssja för ålfångst, håmman, togs i bruk under medeltiden. Större fasta anläggningar för fiske, fiskeverke, byggdes på viktiga fångstplatser för framför allt lax och ål. I de skriftliga källorna benämns fiskeverken vid många olika namn, laxkar, tina, pata, ålgård, katsa etc. De skiljer sig funktionellt från varandra huvudsakligen genom olika metoder att fånga upp fisken. De flesta fiskeverken ägdes och nyttjades kollektivt enl speciella regler. Rätten att bygga ett fiskeverke reglerades i landskapslagarna.