Biskop

Biskop (lat. episcopus av gr. uppsyningsman). Redan i fornkyrkan föreståndare för en självständig församl eller kyrka, insatt av apostlarna genom handpåläggning och betraktades som deras efterträdare. Ämbetet anses i den kat kyrkan instiftat enl Kristi bud och föres vidare genom den apostoliska successionen, då en giltigt vigd b. viger en ny. Enl hävd sker detta så att konsekratorn assisteras av två b. Varje b. ansågs vigd vid sitt stift och kunde länge icke förflyttas. I ett missionsland kunde missions-b. utnämnas, vilka dock alltid åtminstone bar namn efter ett territorium. B. valdes ursprungligen av klerus och folk, varvid folket vanligen med sin hyllning anslöt sig till klerkernas val. Konsekrationen förrättades i princip av ärke-b. Redan i tidig medeltiden hade kungamakten stort inflytande på valet. I samband med striden mellan kejsare och påve reste kyrkan kravet på fria val genom domkapitlet. Ännu äldre Västgötalagen känner den gamla ordningen, som hos oss avskaffades på kyrkomötet i Skänninge 1248. På 1300-talet började påvarna alltmera göra sin myndighet gällande och under olika förevändningar kassera val för att själva tillsätta b. från samma tid började de också kräva att b. regelbundet skulle besöka den påvliga kurian. Enl kanonisk lag skulle ingen få väljas till b. som ej fyllt trettio år. En ordensman kunde icke väljas, endast utbedjas (postuleras) av påven till b. En vald, men icke stadfäst och konsekrerad b. (electus) kunde utöva världsl administration också av kyrkans gods, men icke andliga biskopliga funktioner. En b:s befogenheter innebar makt att förrätta vigningar, förkunna den kristna läran och vara en herde för sin kyrka. Till den förstnämnda hörde att konsakrera ny b., ordinera präster, diakoner och andra klerker, konsakrera kyrkor, altaren, liturg kärl samt de heliga oljorna, att viga abbotar, abbedissor och nunnor, att smörja konungar osv. Den sistnämnda makten gjorde honom till styresman och domare inom sitt stift. Vid b:s sida stod domkapitlet. B:s insignier var mitra, herdestav, ring och bröstkors. Han hade i domk:an sin stol (cathedra) i koret och använde vid gudstjänsten sina insignier samt särskilda plagg (se Dräkt, kyrklig). B. inom en kyrkoprovins sammanträdde under ärke-b:s ledning till synoder eller kyrkomöten där de utfärdade gemensamma statuter. De hade också rätt att på påvens kallelse möta upp till alla kyrkomöten. från Hamburg grundades o 1020 den första b.-stolen i Skara. På 1060-talet sökte man upprätta nya b.säten i Svealand, men först mot seklets slut stabiliserades läget och på 1100-talet fanns det b. även i Linköping, Sigtuna, Strängnäs och Västerås (jfr Florensdokumentet). I Skåne hade grundats två b.-säten, i Lund och i Dalby, det senare inom kort förenat med Lund, som o 1104 blev ärkesäte för hela Norden. Sigtunasätet flyttades o 1140 till Uppsala, som 1164 blev ärkesäte för den nyupprättade sv. kyrkoprovinsen. Till denna kom även det o 1170 grundade Växjö, ävensom det fi. missionsstiftet som o 1130 fick sitt säte vid Åbo. Ärke-b. av Lund fortsatte som Sveriges primas att utöva en viss uppsikt över provinsen. I slutet av medeltiden antog också den sv. ärke-b. denna titel. Stiftsgränserna överensstämde i regel med landskapsgränserna. Utöver det egna landskapet lydde under Uppsala hela Norrland, också det no. Jämtland, under Västerås Dalarna, under Strängnäs Närke, under Skara Dal och Värmland, under Linköping Gotland och Småland utom Värend, som bildade det lilla stiftet Växjö. Planer på 1300-talet att i samband med en expansion i Karelen grunda ett stift i Viborg strandade. De sv. b. hade småningom en betydande ställning i riket. De satt från 1200-talet som självskrivna medl i rikets råd. I senare hälften av 1400-talet var ärke-b. Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och b. av Linköping Kettil Karlsson kortare tider riksföreståndare. B. hade stora jordagods och ofta förläningar av kronan. De byggde sig fasta gårdar i katedralstäderna eller borgar som Almare-Stäket och Biskops-Arnö (Uppsala), Tynnelsö (Strängnäs), Grönö (Västerås), Munkeboda (Linköping), Läckö (Skara), Kronoberg (Växjö) och Kustö (Åbo). De höll sig med väpnade svenner, ofta i större antal än ngn frälseman. Denna militärmakt kunde som 1495 vid Viborg tjäna till rikets försvar, men också som i Sten Sture d y:s strid med ärke-b. Gustav Trolle vara statsmakten till förfång och bli en bidragande orsak till Gustav Vasas inskridande mot kyrkan.