Lie

VIK: Liar uppträder i Norden under yngre järnålder, framför allt i redskapsfynd. Liar speglar troligen en förändring i tekniken att samla vinterfoder till djuren. Ängsbruk och slåtter av myrängar och vassar kom att spela allt större roll i försörjningen. Vikingatida liar är betydligt kortare än dagens, halva längden eller mindre. MED: Lien hade under yngre järnålder ett blad som var ganska långt men som stod ut från skaftet (orvet) i trubbig vinkel. Med denna lie måste gräset huggas av. även under tidig medeltiden dominierade denna l. Först under senmedeltiden slog den nu förhärskande lietypen igenom, med rät vinkel mellan orv och blad. Pga sitt långa orv kallas denna lie långlie. Med den trubbvinklade lien högg man hö även på små oröjda skogsängar. Med långlie slår man av gräset i en båge framför sig, varvid liebladet skär utefter denna båge och gräset lägger sig i strängar vid sidan, vilket allt är mindre arbetsamt än att hugga av gräset. För att helt kunna utnyttja långliens fördelar krävs släta ängar.