Vagn

VIK: Vagnar har blott undantagsvis bevarats från Nordens järnålder. I Osebergsgraven fanns emellertid ett välbevarat exemplar. Denna vagn var försedd med stora ekerhjul på ett underrede, som i bågformade klykor bar en lös, trågliknande vagnskorg med rund botten. Vagnskorgen, liksom släde- "lådorna" kan uppfattas som "containers", som kunde stuvas och sedan lastas från vagnen eller släde till båt och vice versa då .behovet påkallade. Hästdragna åkvagnar har ibland avbildats på bildstenar. MED: Vagn den vanliga sv. termen för ett fyrhjuligt fordon; ett tvåhjuligt benämnes kärra. Vagnen är liksom plogen och skäran sedan förhist tid nära knuten till sädesodlingen. Den är oumbärlig vid införandet av skörden, såsom framgår t ex av Södermannalagens hårda straffbestämmelser mot stöld av vagn och vagndelar. Skördevagnar avbildas på skånska och uppl kyrkomålningar (Rinkeby, Spånga) och nämnes i medeltiden inventarieförteckningar. Vagnar synes redan vid nyare tidens inbrott ha haft samma utbredning som under 1800-talets senare del, dvs upp till en diagonal gräns från Göteborgstrakten till N Uppland. N därom dominerade kärran helt, men den kunde också förekomma för spec ändamål inom v:s utbredningsområde. I stort sett sammanfaller detta sistnämnda med bruket av dragoxar men redan kyrkmålningarna visar att v. lika väl kunde vara förspänd med hästar. Inom kärrområdet var hästen vanligast som dragare (jfr Seldon). Märkligt är det ålderdomliga bruket i Ö Småland och SV Finland av en kärra dragen av ett oxpar med fimmelstång. Arbetsvagnar består av två axlar med hjul, sammanhållna av en skäftstång, som kunde ges olika utformning i avsikt att förlänga, resp förkorta fordonet. Om dragarna är oxar förenas oket genom en fimmelstång med framaxeln. Brukas ett par hästar förspännas de med dragstänger, kallade tistlar, vartill ofta kommer draglinor som med särskilda järnringar fästas vid de främre hjulnavens utsidor. Från da. område är emellertid känt att hästar också kunde anspännas med fimmelstång, dragkedjor och hästkoppel. Hjulen var utan särskilda bössor av metall fästade på axlarna av trä. Åtskilliga fynd av medeltiden v.-hjul har gjorts särskilt i Danmark. Ekrarnas antal växlar mellan 8 och 12 och fälgarna sammanhålles av dymlingar, träpluggar som inborrats i skarvarna. Intet är säkert känt om användningen av krympta hjulringar av metall, men antydningar finnes om att järnbeslag förekommit. För vissa transporter, såsom av timmer, användes v. utan överbyggnad. På Rinkebymålningen ser man i bruk vid sädesbärgningen en v.-korg, sammansatt av grindar av vertikala käppar. Sannol kunde denna korg som i senare tid ges stadga genom yttre stöd som fästes i hjulnaven. Den vanliga arbets-v. bör ha varit ganska ömtålig vid användningen och var i första hand avsedd att brukas på grässvål, sädesstubb och jordvägar. När vagnar började användas även för persontrafik är ovisst. De äldsta bilderna av v. som åkdon möter redan på gotl bildstenar från vikingatiden (Alskog, Grötlingbo, Levide och Ekeby). I Gotlandslagen stadgas att två män skulle köra hem brudens hemgift. Eljest är uppgifterna få och osäkra före 1400-talet. Folkvisornas berättelser om praktfulla högtidsvagnar har visats sakna källvärde. När åkvagnar slutligen uppträder på nord. område sker det som ett inslag från Kontinentaleuropas redan utvecklade vagnskultur, genom de dynastiska förbindelserna med ty. furstehus. Dessa vagnar ofta kallade karmar, var i första hand avsedda för kvinnorna, medan männen fortsättningsvis i regel färdades ridande. De vagnar som brukades vid furstebröllopen var ofta förgyllda och t o m försedda med målade vapen. De hade vanligen en välvd, tältformad överbyggnad. Till det egentliga Sverige kom en sådan förgylld åkv. först vid Gustav Vasas förmälning 1531 med Katarina av Sachsen-Lauenburg. Men i Danmark och Skåne finns uppgifter om en viss allmän personbefordran med vagn redan tidigare.