Relik

VIK: Reliker, lämningar av heliga personers kroppar eller föremål som kommit i beröring med Kristus eller något helgon. Relikkulten hörde tidigt till det centrala i den kristna kulten. Det var från början regel att en kyrka hade en martyr- eller helgongrav; senare fick de ersättas med reliker som förvarades i en urtagning i altaret, sepulcrum. Hela eller större delen av skelettet efter helgon förvarades i övrigt i helgonskrin, mindre delar och föremål med anknytning till helgon i olika former av relikvarier. MED: Reliker (av lat. reliquiae, kvarlevor, fsv. helgodoma), helig persons kropp eller del av en sådan, eller ngt som denne i livet eller efter döden vidrört. (Jfr Helgon.) Relikers betydelse växte parallellt med helgonens redan i fornkyrkan och har sin utgångspunkt i gravkulten. Möjligen har Valerianus förbud år 257 mot att besöka kristna gravplatser lett till att man vid begravning avstod från att lägga ned vissa delar av kroppen. I den tidiga kristendomen firade man gärna mässa vid en martyrgrav, men sedan överförde man istället de heligas ben till altaren, och från 500-talet var de flesta altaren helgade genom att hysa r. Med kristendomens utbredning fick helgonkulten också politisk betydelse, och r. kunde efter erövringar föras till segraren; på det sättet fördes t ex de tre vise männens ben från det erövrade Milano 1164 till Köln. I domkyrkorna men även i landskyrkorna samlades så småningom relikskatter, där de heliga kvarlevorna inneslöts i olika typer av mer eller mindre dyrbara behållare (se Relikvarium, Kyrkoskatter). Även minsta partikel var viktig, därför kunde r. fördelas närmast i det oändliga. Reliker kunde också inneslutas i skulpturer, som t ex de r. av S Blasius, S Germanus, S Göran, S Cyriacus, S Leo, S Martin, S Donatus och 10 000 riddare, vilka insvepta i fyra knyten av siden och sammetsbrokad med pergamentsetiketter, 1489 på nyårsaftonen, S Sylvesters dag, lades in i en relikgömma på bröstet av S Göransbilden i Storkyrkan i Sthlm. Värdefullast av alla reliker var de som stammade från Kristus själv, främst hans kors och törnekrona. Den senare förvärvades av Ludvig den helige, som lät bygga Sainte Chapelle i Paris som ett "relikskrin" omkring den, och som nyttjade törnekronans taggar som starkt eftersträvade diplomatiska gåvor. En sådan törntagg överlämnades vid 1200-talet s slut av den no. kungen till biskop Brynolf av Skara, som skrev ett officium till den heliga törnekronan.