Osmundjärn

Osmundjärn, beteckning på smidbart järn levererat i styckeform av enhetlig vikt och kontrollerad kvalitet. Osmundjärn har utgjort en viktig sv. exportvara under medeltiden fram till begynnande 1600-talet. 1280 förekommer ordet, skrivet osemond, första gången i skrift och då som en varubeteckning på en i England importerad produkt med såväl järn- som stålsammansättning såld i stycken samt åsatt ett högt pris. Av Hansans tullhandlingar i Bergen 1304 - 1305 framgår, att det är fråga om sv. järn, som levereras i fat innehållande samma antal osmundjärn, som exportfaten innehöll på 1500-talet och 1600-talet enligt sv. skriftliga källor. Osmundjärn tillverkades genom att tackjärn, framställt i masugn, färskades i en härd till smidbart järn i form av ett smältstycke - loppejärn - som utsmiddes till ett platt ämne vilket sedan upphöggs i små stycken - osmund. Den sv. järnhanteringen har sedan medeltiden varit statligt reglerad och kontrollerad. Det äldsta bevarade privilegiebrevet från 1340 föreskriver, att osmund skall huggas så, att 24 osmund går på ett lispund samt att en osmund skall ha värdet en penning. Detta innebär, att medelvikten av en osmund har varit ca 280 g. Spridningen kring detta värde har dock varit relativt stor. Den av bergsmännen erlagda järnskatten angavs i stycketal i regel i hundrat om 120 st. fem hundrat (600) utgjorde under medeltiden ett skeppund bergsvikt. Försäljnings- och exportfaten innehöll fyra hundrat (480), vilket räknades som ett skeppund skeppningsvikt (stapelstadsvikt). Denna senare vikt var anpassad till Hansans viktsystem. Osmundjärn var dessutom, som ovan angivits knuten till det sv. penningsystemet genom att en mark var lika med 192 osmund., 1 öre = 24 osmund och 1 örtug = 8 smund. och den kunde därför också tjäna som värdöre. Ordets etymologi är omstridd. En sannol möjlighet, om ordet har sv. ursprung, är, att det syftar på den nya tillverkningsprocessen och betyder mynningsjärn. Till skillnad från tidigare ugnar rinner tackjärnet ur en mynning på masugnen och likaså bildas det färskade smidbara järnet framför mynningen på blästerröret, som skjuter in i härden. En annan möjlighet är att o. är en varubeteckning, ett från begynnelsen icke sv. handelsnamn, osemond, som anger, att o. skiljer sig från andra järnsorter på den internationella marknaden genom att vara levererad i stycken av garanterat enhetlig vikt och därmed av likartat värde.