Vapenhus

Vapenhus (fsv. vapenhus, vaknhus), gängse benämning på de förhus i anslutning till huvudingången som förekommer vid många av de senmedeltiden landskyrkorna i Skandinavien och Finland. V.apenhusen är i regel envåniga med rektangulär plan och ingång från S. Murarna är ofta mycket kraftiga och utan fönsteröppningar, byggnadsmaterialet gråsten eller tegel och yttertaket oftast ett brant sadeltak. Flertalet v. tycks ha uppförts under 1400-talets andra hälft och 1500-talets början men äldre ex förekommer. I Norge finns vid stenkyrkorna inga v. bevarade men antas ha funnits och varit byggda i trä. S om Östersjön saknas i stort sett denna typ av portbyggnad och i tysktalande länder kallas alla entréhus eller förrum för "Vorhalle". Beteckningen v. får anses vara karakteristisk för de nord. länderna. Flera meningar om vapenhusens användning och uppkomsten av ordet vapenhus har framförts. En teori är att de uppförts av klimatiska skäl men den vanligaste förklaringen är att kyrkobesökare där skulle lämna ifrån sig sina vapen vid besök i kyrkan. Nyare forskning har dock visat att ursprunget till ordet vapenhus förmodligen skall sökas i medeltidstyskans ord för vapenförråd: "waffenhaus" eller "wappenhaus". I de medeltiden byarna var kyrkan mycket ofta den enda stenbyggnaden och den naturliga tillflyktsplatsen under oroliga tider. Det stabilt byggda vapenhuset kunde tjäna som ett extra skydd för kyrkans ingång förutom uppgiften att inhysa den för socknen gemensamma arsenalen. Åtskilliga belägg finns också för att vapenhus ibland använts för rent kyrkliga ändamål och många vapenhus har ett enkelt altare eller någon gång ett helt kapell på Ö sidan. Ceremonier som av olika anledningar inte var lämpade för själva kyrkorummet - t ex primsigning av odöpta eller djävulsutdrivning - kunde kanske äga rum i vapenhuset. Några vapenhus har, inmurad i gaveln ovanför ingången, en utåt kyrkogården vänd predik- eller talarstol som kan ha använts både för predikan och för profana ändamål. Det förefaller som om de senare tillkomna användningarna med tiden fått allt större betydelse och det är rimligt att anta att vissa av de sent uppförda v. varit avsedda enbart för dessa ändamål.