Sigill

Sigill (av lat. sigillum, diminutiv av signum, tecken) bekräftar en beseglad urkunds äkthet. Med sigill avses både sigillstampen med vilken det bekräftande avtrycket åstadkoms och själva avtrycket. Genom underkanten av urkunden träddes remsor av pergament, band eller snören, förenade i en knut. Över denna fästes en vaxklump (ofärgad eller färgad), i vilken sigillavtrycket anbringades så att det inte kunde avlägsnas utan att bandet eller avtrycket förstördes. Ibland anbringades ett kontrasigill på vaxklumpens baksida. När det gällde pappersbrev (fr 1300-talets mitt) kunde man besegla genom att med stampen klämma fast en vaxklump direkt på papperet. Stampen (vanligen av silver, brons eller mässing, men även av bly eller ben) var under medeltiden vanligen en flat skiva, där reliefen var ingraverad. På baksidan fanns ett litet kamformat handtag, oftast genomborrat för att kunna fästas i en kedja. Formen var i allmänhet rund eller spetsoval (vanligen för andliga institutioner eller personer). Privata sigillstampar fick ibland följa ägaren i graven - oftast sedan man avsiktligt skadat bildytan. Flertalet privatsigill torde dock ha blivit nedsmälta. Institutioners sigillstampar, som ju kunde behålla sin giltighet under sekler, har bevarats i ganska stor utsträckning. Flertalet medeltida sigill är dock kända end genom avtryck. Motiven ansluter sig till kontinentens bruk. Porträttsigill, vanligen med idealiserad bild av tronande härskare, användes främst av kungar och biskopar, någon gång även av högt uppsatta damer. Även gillen och städer förde ofta s. med skyddspatronen framställd på detta sätt. Ryttarsigill., med sigillens ägare till häst i full rustning, användes i Sverige end av mycket högt uppsatta personer. Många stadssigill har en borg, ett torn eller en kyrka som motiv; i utlandet är skeppsbilder vanliga. Många sigill har religiösa motiv: bibliska personer, helgon etc liksom symboler som kors och kalk. Vanligast är heraldiska sigill, med ägarens släktvapen. Borgerliga sigill har ofta ägarens bomärke. Runt sigillets kant löper omskriften, legenda, oftast på lat., som brukar börja rakt över s:s mittaxel med ett litet kors och ordet sigillum, förkortat S, och därefter ägarens namn och ev titel i genitiv. S. kan vara av hög konstnärlig kvalitet och torde ha graverats så väl i Sverige som utomlands. Till en början hade end furstliga personer, vissa stormän och biskopar s. Under 1200-talets lopp tillkom sigill för domkapitel, gillen, kloster och städer. Vid medeltidens slut hade flertalet frälsemän och prästmän och många stadsborgare sigill. End fä landskap och härader skaffade sigill under medeltiden - dit hör Gotland, Jämtland, Ångermanland, Dalarna samt häraderna Tierp och Skåning.