Emalj

Emalj (av ffr. amail, esmail; mlat. smaltum, fsv. smält), dekoration på metall av påsmält glasmassa, färgad av pulvriserade metalloxider; e. kan vara ogenomskinlig (opak) eller genomskinlig (translucent). Den äldsta emaljeringstekniken är cellemaljering. (fr. cloisonné), där emaljfälten skils åt av tunna metallister, som bildar mönstrets teckning; denna teknik, som man främst använde på guld, var förhärskande i den bysantinska emaljeringskonsten. Ex på den mkt högtstående bys. cellemaljeringskonsten är det lilla hängkors av guld (o 1100), som påträffats i den da. drottning Dagmars grav samt Pala d'oro i Markuskyrkan i Venedig, ett antemensale (o 1100 med senare tillsatser) i guld och e. med figurscener i bildfält. Under 1100-talets senare del och 1200-talet är gropemaljering. (fr champlevé) den allmänt förekommande tekniken i Västeuropa. I denna teknik smälts e. i nedsänkta fält i metallen; gropemlajering. utfördes på förgylld koppar eller brons. Verkstäderna i Limoges och Rhenlandet arbetade framförallt i gropemalj. Under 1200-talets senare del kommer reliefemaljering. (fr. bas-relief), framförallt på silverkärl, som delvis täcktes av genomskinlig e. På senmedeltiden började man också "måla" med emalj på plastiska metallföremål.