Flinta

STÅ-BRÅ: Grå-svart, tät mineral bestående av kiselsyra. Förekommer som konkretioner i kalksten och krita. Flinta har hög hårdhetsgrad och kan splittras i vassa bitar, skivor eller spån, beroende på slagteknik. I Sverige förekommer främst två sorter, senonflinta och danienflinta. Redan under neolitisk tid förekom regelrätt gruvbrytning av flinta i Sverige tex vis Södra Sallerup vid Malmö. Senon- och danienflintans utbredning i Sverige är begränsad till de sydvästra delarna av Skåne. Kambrisk flinta (Kinnekulleflinta) bildades tidigare än senonflita och danienflinta. Den kambriska flintan är inte lämpad för stora redskap eftersom den har sprickzoner som försvagar den. På Hornborgaboplatserna har den använts flitigt bla till mikrospån. Ordovicisk flinta (Gotlandsflinta) har utnyttjats på Gotland och Öland. Flinttypen har ungefär samma egenskaper som kambrisk flinta dvs den är skör och sprickbenägen. Flinta är trots sin hårdhet porös och kan suga upp ämnen från sin omgivning. Detta ger vad man brukar kalla patinering. Någon millimeter av ytskiktet på den bearbetade flintan har förändrats i färg beroende på omgivning. Vita flintföremål har legat i kalkrik omgivning eller så kan de ha påverkats av eld och/eller legat i askan eller i saltvatten. Gulaktig eller brun flinta är påverkad järnförbindelser i vatten eller jord. Bearbetad flinta kan ibland kvar en skorpa av krita (kalkkrusta, cortex).