Budkavle

Budkavle (av fsv. kafli, långt trästycke) omnämns i landskapslagarna och i 1400-talets rimkrönikor bl a. De användes för att sprida officiella meddelanden. Behörigheten att utsända b. berodde på budskapets ändamål. Gällde det exempelvis ting, skulle häradshövdingen, fjärdingshövdingen eller lagmannen utsända den. I vissa fall kunde även en målsägare utsända b. för att efterspana förövare av dråp eller misshandel. Rätten att utsända b. inskränktes 1510 till att endast gälla fogdar, rotemästare och fjärdingsmän. Det var vars och ens plikt att föra laglig b. vidare. Försummelse bestraffades. B:s form har varierat och kunde ibland ange budskapets innehåll. Olaus Magnus berättar att folk uppbådades till försvar mot fienden med b. som var svedd i ena änden och omvirad med rep i den andra. Detta skulle betyda att den som inte åtlydde budskapet skulle få sin gård bränd och själv bli hängd.