Krydda

Kryddor. De flesta kryddor importerades under medeltiden och de höga priserna medförde, att de var förbehållna ett förmöget fåtal. Givetvis användes en del inhemska bär och örter, som t ex krasse - känt från Osebergsskeppet - enbär eller pors, men det mesta av vad vi idag betraktar som vardagliga k. kom långväga ifrån och användes i den finare matlagningen. En ofta citerad beställning, till Birger Perssons begravning 1328 - han var far till den heliga Birgitta och kanske Sveriges rikaste man - var ställd till en köpman i Stockholm och omfattade saffran, kummin, ingefära, paradiskorn (en ingefärsväxt från Västafrikas "pepparkust"), kanel, peppar, anis och galangarot (som kommer från ön Hainan vid Kinas västkust). Muskot, kardemumma, kubebapeppar (fr Java) var också kända vid denna tid, lagerbär, timjan och kapris mot medeltidens slut. En del kryddor användes som medicin. Kryddimporten till Europa utvecklade i hög grad handeln och var därför av mycket stor betydelse. Först sedan portugiserna upptäckt vägen runt S Afrika och bl a Egypten och Venedig berövats sin monopolställning började priserna sjunka, dvs mot 1400-talets slut. I början av 1500-talet fick man dock alltjämt ge 12 - 24 penningar för ett lod (13 g) peppar. Kyrkan och klostrens k.-gårdar bidrog till spridningen av vissa odlingsbara k. i Sverige: dill, fänkål, körvel, senap, åbrodd, pepparrot, anis, salvia, basilika, kyndel, koriander. Det förargliga ogräset kärs skall ha införts av munkar för att ge grisens kött en bättre smak. Humle måste enl Kristoffers landslag (1440-talet) odlas av alla bönder, annars ådömdes böter om 3 öre. Porsen användes dock som ölkrydda. under hela medeltiden.