Kam

STÅ-BRÅ: Kammar av olika slag förekommer under nästan hela förhistorien. De äldsta bevarade kammarna i Norden torde vara hornkammarna med grova tänder från Ertebölleboplatser i Danmark. Från Grasbakken i Norge känner vi också en långtandad kam med okänt ändamål. I Sverige är den ytplockade benkammen från Gullrum på Gotland den äldsta. Från bronsålder känner vi Sydskandinaviska eleganta halvbågeformade hornkammar och rikt ornerade små bronskammar. Kammar har påträffats tillsammans med såväl kvinnliga och manliga föremål. VIK: Kammar. Även om det finns arkeologiska fynd av kammar redan från stenåldern blir kammar inte vanligt förekommande förrän en bit in på järnåldern och framför allt dess yngre avsnitt. Huvudsakligen är kammar tillverkade av älg- eller kronhjortshorn. Kammar tillhör de mest frekventa fynden i de vikingatida gravarna och man kan draga den slutsatsen att kammar tillhörde var mans/kvinnas personliga egendom. Att man också använde sin kammar framgår av araben Ibn Fadlans berättelse, när han mötte rus på färd efter de ryska floderna. Han förtäljer sålunda om deras morgontoalett: "Varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet, ja, det finns ingen snusk som han inte gör i samma vatten", och berättelsen fortsätter med att beskriva hur samma handfat vandrar vidare mellan männen i lägret. Även om Ibn Fadlan inte tillräckligt värderade nordbornas renlighet, rönte den annat mottagande västerut. Enligt John av Wallingfords krönika skulle de engelska damerna i hög grad uppskatta nordbornas maner att kamma håret varje dag, att bada varje lördag och att ofta byta kläder. Den vikingatida kammar var vanligtvis en s k sammansatt enkelkam, dvs den bestod av två stödskenor som höll samman ett varierande antal tandskivor. Beteckningen enkelkam innebär att kammar enbart var tandad åt ett håll. Under 1000-t, och senare i medeltiden, förekommer också s k dubbelkammar (luskammar) med tandning åt två håll med en finare och en grövre tandning. För att skydda kammarnas tänder användes kamfodral Dessa har ofta upphängningshål för att kunna fästas exempelvis vid bältet. Kammar finns såväl i mans- som i kvinnogravar, men av det rikliga materialet från Birkagravarna framgår att det är endast i mansgravarna, som det förekommer kamfodral. Kvinnorna har förmodligen burit sina kammar skyddade i väskor eller pungar. MED: Kammar. Ben- och hornkammar var var mans egendom. Hårmodet under medeltiden krävde en viss omsorg. Med hjälp av de över 1000 kammar som hittats i Lund kan man se kamtypernas växlingar genom århundradena. Kamfynd i Sverige och övriga Norden tyder på en likartad utveckling. Under 1000-talet dominerar den sammansatta enkelkammar som har använts i Sverige sedan 400-talet. Den bestod av ett antal tandradsskivor fastnitade mellan ett par beslagsskenor. Till enkelkammarna. finns ibland kamfodral. Enstaka dubbelkammar, "luskammar", förekommer och blir från o m 1100-talet mycket vanliga. Under 1100-talet får enkelkammarnas sammanhållande nitar dekorativ betydelse. De är nu av brons i stället för av järn och sitter mycket tätt. Beslagsskenan dekoreras också med utskurna mönster genom vilka bronsbleck lyser fram. Under 1200-talet ersätts enkelkammen av den sammansatta dubbelkammen med finkam på ena sidan och grovkam på den andra. Kammar med starkt profilerade beslagsskenor är nu vanligen men också dubbelkammar med släta eller enkelt dekorerade beslagsskenor förekommer. Typiskt för slutet av 1200-talet och 1300-talet är den sammansatta dubbel-k. med profilerade ändskivor och beslagsskenor med ristad dekor. Ny är dubbelkammen med fyra smala beslagsskenor. Långtandade kammar är vanliga från slutet av 1100-talet och under 1200-talet. De har förut antagits vara vävkammar men sedan de visat sig vara tekniskt olämpliga för detta och man dessutom hittat ex med en finkam i övre ändan av kammarna har man slutit sig till att den använts för skägg eller håruppsättningar. Under 1400-talet kommer de första dubbelkammarna av trä. Den långtandade kammen var alltid gjord av ben, dubbelhelkammen så gott som alltid av horn. De sammansatta kammarna kunde bestå av blandade material t ex tandradsskivor av horn och beslagsskenor av ben. Kam som attribut: Blasius.