Dubbeleggad stridsyxa

Vapenyxa som tillhör trattbägarkulturen under mellanneolitikum och även den gropkeramiska kulturen. Den har utsvängd egg och utsvängt nackparti, men är aldrig i egentlig mening dubbeleggad, eftersom nacken alltid är mer eller mindre rundad. På de äldsta yxorna är egg- och nackpartierna föga utsvängda, på de yngsta däremot barockt förstorade. Den mellanliggande klassiska typen , som vi har åtminstone 350 exemplar av i Sverige, är den som är mest likt en verklig dubbeleggad yxa i formen. Det är en mycket vacker yxa, alltid utarbetad ur hårda bergarter tex porfyrit och fint slipad. Det var säkert möjligt att att såra och döda en fiende med en dubbeleggad stridsyxa men lika säkert är att den sällan använts i verklig strid. En skafthålsyxa springer lätt av i skafthålet om eggen träffar ett hårt föremål och i så fall blir den stridande mannen vapenlös. Som vapen var pilbågen och i närstrid en kraftig knölpåk mycket pålitligare. Den dubbeleggade stridsyxan var i första hand ett värdigthetstecken, en statussymbol.