Kyrkklocka

VIK: Kyrkklockor i nordiskt sammanhang nämns första gången på 830-t, då Hrabanus Maurus skriver till biskop Gauzbert i Birka, att han ämnar sända "unam gloggam et unum tintinabulum", en kyrkklocka och en liten handklocka, det klockpar som under de närmaste århundradena användes i kyrkorna. Om Gauzberts klockor kom fram vet vi dock inte. Den äldsta klocktypen liknade en stor koskälla och hade rektangulär mynning; klockorna var tillverkade av sammannitade, förkopprade järnplåtar. Exempel på denna typ är klockorna i Mästermyrfyndet, för stora att vara koskällor. Sådana klockor kännes från kontinenten och Irland, där man har vikingatida relikskrin för klockor med anknytning till helgon. Våren 1979 påträffades vid dykning utanför Hedeby en sjunken oanvänd kyrkklocka gjuten av brons, försedd med kläpp och fragment av en träanordning för upphängningen. Klockan - h 52,5 cm, diam 42,5 cm - har mycket ringa godstjocklek (ca 7 mm) och utgör en länk mellan de nämnda nitade klockorna och de hittills kända gjutna klockorna av bikupeform från Nordens tidiga medeltid. Hedebyklockan är troligen från 800-t:s slut eller 900-t:s början och tappad under omlastning på vägen till Sverige; eftersom den var "fabriksny" kan den inte vara den klocka som Ansgar av kung Hårek år 854 fick tillåtelse att använda i Hedeby. En 10 cm hög sanctusklocka - liten klocka som i kyrkan användes under mässan (se tininabulum ovan) upptäcktes 1978 i Skeppsås ka, Östergötland; kampanologisk expertis daterar den till missionstid, vilket gör den till Skandinaviens äldsta klocka. De äldsta bildframställningarna av kyrkklockor har vi i Överhogdals - och Skogsbonaderna samt på en runsten i Hargs sn, Uppland (1100-t:s första hälft) (U 595). MED: Kyrkklockor fanns sannol allmänt i Norden vid 1100-talets början, och de flesta sv. landskapslagarna nämner k. som nödvändiga. Redan under tidig medeltiden kunde församlingar äga två kyrkklockor (stor- och lillklocka). De äldsta har s k bikupsform, rakare än yngre kyrkklockor (tre bevarade i Norden.) från 1100-talets mitt tillverkas de romanska el sockertoppsformade kyrkklockorna och från o 1300 den gotiska typen. Vid slutet av 1300-talet kom man fram till den profil som ännu är regel och som ger en idealisk klang. Kyrkklockor kan vara försedda med inskrifter och ibland bära gjutarens namn eller märke; avgjutningar av pilgrimsmärken finns på ett 30-tal svenska kyrkklockor. De flesta k. i Norden har gjutits här - en rad gjutare är kända till namnet. Kyrkklockor gjöts i regel nära den kyrka där de skulle användas. En sådan gjutplats har påträffats i Visby. Kyrkklockor hängde i klockstaplar, ofta placerade på en kulle nära kyrkan; Häverö (Up) tillhör sannol de äldsta, bestående av 16 något inåtlutande stolpar, 4 i 4 rader, förbundna med kryss och knän och stående på syllar. Kyrkklockornas primära funktion var att kalla till gudstjänst, dessutom ringdes vid dödsfall (själaringning) samt ev vid dop. Vid elevationen ringdes i en liten (prim- eller sanctus-) klocka inne i kyrkan, eller i en något större placerad i en huv på taket (jfr Skogsbonaden, Vikingatiden ABC). I städerna ringdes vårdringning morgon och kväll (kl 21.00; jfr Vård och vaka); även på landsbygden förekom morgon- och aftonringning.