Pil

STÅ-BRÅ: Utformning och material varierar beroende på kulturområde och ändamål. De första pilbågarna och således även de första pilarna är kända från yngre paleolitikum. I pilar av ben, horn eller trä sattes vassa mikroliter för att göra dem effektivare. Även tillspetsade benpilar användes. Så småningom började man tillverka tångepilar (tex Bromme-pilar) för att bättre säkra fastsättningen vid skaftet. Inom Erteböllekulturen och Trattbägarkulturen användes mest tvärpilar, i den gropkeramiska kulturen spånpilar. Vanligen tillverkas pilspetsarna av flinta men även av kvartsit, skiffer, ben. Under bronsåldern används i Norden för det mesta pilspetsar av nämnda material även om det mera sällsynt förekom pilspetsar av brons. MED: Pilar, projektiler för fjärrvapen (t ex handbåge och armborst). Pilarna bestod vanligen av träskaft, styrfjädrar samt en spets av järn. Till skillnad från armborstpilar var bågpilar längre och smäckrare. Pilar utformades funktionellt efter ändamålet; strid, jakt, målskytte etc. Stridspilar. som skulle ge dödande sår var ofta hullingförsedda eller långsmalt utformade för att slå igenom bepansring. Jaktpilar anpassades efter villebrådets storlek, vanor och utseende. Vid fågeljakt användes tvärpilar. Vid fångst av smärre pälsdjur vars päls inte fick skadas brukades kolvpilar med spetsar i form av en träklump. Under hela medeltiden förekom en rad olika specialpilar, såsom brand- och signalpilar och pilar avsedda för belägringsmaskiner, kanoner och blåsrör.